Förvånad...

... är jag egentligen inte.

Vaknade ju i morse och fick för mig att det var idag jag skulle ut i livet och bli förälskad... så det var med en viss spänning jag begav mig till stan för att gå på ett möte... det skulle vara ett talarmöte och förväntningarna över vilka som skulle komma var stora... det vankades ju människor från en annan stad... detta var sannerligen ett tecken från ovan...


... och i mitt huvud målades det upp de mest fantastiska fantasier.

Men säg den gång då det blir som jag fantiserat om... talaren hade ringt återbud och ett visst mått av besvikelse kom över mig... inga besökare från andra städer... nä det var mina vaaaaaanliga vänner som satt där... och jag kunde känna en aldrig så liten skamkänsla över att de såg så väääääldigt vaaaaanliga ut idag *L*.

Naturligtvis så blev det ett kanonmöte... å jag det tog inte lång tid innan en annan känsla for genom min kropp... en stark glädje och kärlek till dessa underbara människor som är mina vänner... nästan som en förälskelse faktiskt.

Å vi gick ut å käka på den vaaaaaanliga kinakrogen... satt vid vårt vaaaaaanliga bord... och det var som vaaaaaanligt hur jävla skoj som helst... vi skrattade... trivdes... blandade allvar och skoj... stojade och bullrade... och som vaaaanligt var jag lycklig i detta sällskap.

Ja idag så blev jag inte förälskad i någon kvinna... men istället så kände jag kärlek till livet... å det är minsann inte att förakta... jag är verkligen en lyckligt lottad kille... å fantasierna då kanske någon undrar... ja de är ju kvar... såklart... jag är ju en lycklig... MAN... *L*...

Kommentarer :

#1: Lotta

Quam minimum credula postero.... Det är latin för: Lita aldrig på morgondagen... DEt kan låta jäkligt neggo,men det e det inte alltid :) Det är nog det sannaste jag vet,det händer alltid nåt som man inte planerat både bra o dåliga saker! Kramar

skriven
#2: peter

Nä det tycker jag inte är neggo... snarare en påminnelse om att leva här och nu... både i det planerade och oplanerade... man får ta livet som det kommer... när det kommer.

Å föresten... det bästa sättet att sabba en fantasi brukar ju vara att uppleva den... det är resan som är målet L.

(((kram)))

peter

skriven
#3: Anonym

"Å vi gick ut å käka på den vaaaaaanliga kinakrogen... satt vid vårt vaaaaaanliga bord... och det var som vaaaaaanligt hur jävla skoj som helst... vi skrattade... trivdes... blandade allvar och skoj... stojade och bullrade... och som vaaaanligt var jag lycklig i detta sällskap."



DETTA kallar jag lycka!...många människor förstår inte det, tyvärr!

Underbart!



<3<3<3



skriven
#4: Anonym

Opps!...glömde skriva avsändare på inlägget ovan;))



<3<3<3

skriven
#5: peter

Ja det är verkligen en gåva för mig att ha mina fantastiska vänner... de finns där i ur och skur... jag är i sanning en oerhört lyckligt lottad kille och behöver säga åt mina vänner ofta hur mycket de betyder för mig... och hur tacksam jag är för att de finns i mitt liv... å du ska veta att vi är en salig blandning av personligheter... jag ler när jag tänker på det nu.

(((kram)))

peter

skriven
#6: Kicki

Ja, var tacksam för dina vänner...som du oxxå anser va dina äkta vänner...d e inte alla förunt...har tyvärr gått på flertalet "smällar" om man nu kan kalla d för det men d man trott varit ens allra bästa, som jag ställt upp för dag som natt...sen..sen när jag själv behövt ett stöd från mina s.k älskade vänner, vart tog d vägen då...lr d träffade en karl å vips...B O R T A!!!jaa...idag har jag inte några sådana vänner...kanske beror d på mig själv att jag inte släpper in någon...d gör sååå förbannat ont när d bara försvinner och man står där som en urvriden trasa... d finns ett ordspråk som räcker väldigt långt och som jag försöker leva efter.. behandla andra som du själv vill bli behandlad...d kan va svårt mellan varven men d kommer man långt på...

skriven
#7: peter

De flesta av mina vänner är som jag nyktra narkomaner och alkolister... vi går på våra självhjälpsmöte och delar med oss av våra innersta känslor och hemligheter... vi har alla levt i en helt annan verklighet än den vi lever i nu... en verklighet där man inte kunde lita på någon... inte ens sig själv... att då få möjligheten till ett helt nytt sätt att leva gör nog att vi förmår att uppskatta varandra precis som de vi är med alla våra fel och brister... och tillgångar också givetvis... efter att ha levt ett liv ensam och ständigt på sin vakt gör väl att vi verkligen förmår att njuta av den gemenskap som vi skapat tillsammans... vi har lärt oss att sätta principer framför personligheter och vara rädda om vår gemenskap som är öppen för de som vill ta del av den.

(((kram)))

peter

skriven
#8: Lotta

Japp! Så som man behandlar andra... Jag har ett par bra vänner,ibland tar det år innan vi hörs av ibland träffas vi varje dag men det viktigaste är att man alltid vet att vi finns för varann. Känslorna för sina vänner försvinner ju inte för att man blivit upptagen med något annat... Klart man behöver tid för sig själv ibland... Jag är så lycklig för mina vänner,de är som jag emellanåt o uppskattar sin ensamhet framför sällskap eller har man bara inte tid vissa perioder. Men sanningen är att vi vet om att vi finns för varann och att känslorna inte försvinner för de perioderna som livet tar andra vägar. Så e det för mig... Ett par få vänner har jag men massa kompisar :)

Kram kram!

skriven
#9: peter

Snackade med en kompis för ett tag sedan... vi hade inte pratat med varandra på 20 år... livet hade lite olika vägar för oss bägge... men när vi nu väl snackade så kändes det som det bara var en vecka sedan vi hördes av sist... å jag har några sådana vänner... tiden spelar liksom ingen roll.

(((kram)))

peter

skriven
#10: Lotta

Det är då man vet att vänskapen är äkta tycker jag! Man ska kunna dyka upp efter hur många år som helst och känna att vi faktiskt aldrig lämnade varandra,jag har oxå ett par sånna vänner...

Kram,kram

skriven
#11: peter

De är guld värda.

(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :