Kärlek...

... skulle det handla om idag... å visst är väl livet lite knasigt ibland.

Jag ville ju så gärna nå fram till våran underbara klass och berätta för dem hur mycket de betyder för mig... för så är det ju... hallå, här kommer jag en gammal narkoman och får känna mig accepterad och sedd som en vaaaaaaaaanlig människa bland dessa fina ungdommar... det är fan stort för mig ska ni veta...


... å jag vill verkligen ge dem all min kärlek.

Men så har jag ju mig själv att tampas med... ni vet... jag vill ju en massa... ställer krav på mig själv... blir nervös... å då händer alltid samma sak... min mun börjar att röra på sig... ut kommer ord... inte ett utan mängder av ord... fattar inte vad det är som händer helt enkelt... min mun verkar leva ett eget liv när jag blir rädd... å det gör mig bara ännu räddare... vilket gör att jag pratar mer... å mer... å blir räddare och räddare... o.s.v. ja ni fattar...

Å det funkar ju inte... vi är ju faktiskt anlitade av skolan för att hålla lektioner... i livskunskap.

Som tur var så kom rasten som en räddning för mig... jag gick iväg lite för mig själv och rökte en cigg... andades mellan blossen och tog mig en funderare... tänkte över vad det egentligen var som hände... jag är ju så bortskämd när jag brukar tala inför människor... de ger mig sina öron och uppmärksamhet... denna lektionen hade vi ett pysseltema om kärlek... ni vet klippa... klistra... ett skapande som "stal" en hel del uppmärksamhet från det jag ville säga... såklart... det ligger ju i själva skapandets natur så att säga.


Så efter rasten så gick jag in och berättade om hur rädd jag var... och bad om hjälp.

Och alla lyssnade... gav mig sina öron... fick mig att få känna mig delaktig igen... någon kände igen sig... nån gav mig en kram... ingen dömde mig för att jag var rädd idag... nä jag fick bara kärlek och förståelse och kände mig som en av oss igen... och vet ni vad jag gjorde...


satte mig och pysslade såklart *L*...

Haja... att jag älskar vår klass...

Kommentarer :

#1: Anonym

Åh, det blev ju jättebra! Och det är SÅ bra egentligen, att barn och ungdomar får se att vuxna också kan bli rädda! Heder åt dig som vågade visa dig sårbar!

(Haha, Peter-snoppgrejen blev mycket roligare när jag kom på vad du heter, hahaha.)

skriven
#2: Elvira

Min sponsor brukar säga, att "kärlek är, att få vara den man är..."

Med brister, med alla defekter, med rädslor..ja, hela kitet! Som alltid har hon så klart väldigt rätt;)

Så vad gjorde du för pyssel? Och vilken ålder är det på dina knattar?

Kramisar // Elvira

skriven
#3: Elvira

Min sponsor brukar säga, att "kärlek är, att få vara den man är..."

Med brister, med alla defekter, med rädslor..ja, hela kitet! Som alltid har hon så klart väldigt rätt;)

Så vad gjorde du för pyssel? Och vilken ålder är det på dina knattar?

Kramisar // Elvira

skriven
#4: Anonym

Du visade Dig naken och vacker!....



Du är utsedd till min "Dagens Hjälte".

skriven
#5: peter

Ja jag tyckte också att det var rätt roligt att läsa om "Peter-snoppgrejen" och kunde ju bara inte låta bli att ge en kommentar med mitt namn L.



Å pysslet vi gjorde var på temat kärlek (att tillverka något eget som handlade om kärlek för att sen ge det till någon man tyckte om)... åldern på dessa underbara människor är mellan 16-18 år och de går på en skola för att fixa till betygen för att kunna studera vidare.



Å ja... jag vågade visa mig naken... och det kan jag mycket tacka dig för... du ger mig massor... å "dagens hjälte... jag säger bara... TACK!



ja ger mig massor det gör ni alla som skriver på min blogg... ni är mina hjältar som hjälper mig på mina stapplande steg i det som kallas för livet... genom att läsa på era bloggar får jag känslan av att vi färdas tillsammans... och det är skönt att slippa gå ensam.



(((kram)))

peter

skriven
#6: Elvira

Åhh, ja det är en mysig ålder. "Mina"ungar är i samma ålder, å de flesta i samma sits med skolan.. Tror att vi når fram där, för att vi nog är ganska lika dem..iallafall så kan jag ibland känna att jag kunde varit vem som helst av dem...

Ska återgå till sjuksängen härhost sov så gott!

Kram kram // E

skriven
#7: peter

Jag känner också igen mig i dessa underbara människor... hur mycket som helst... och de ger mig hur mycket som helst... så modiga... delar sina drömmar med oss... tankar... ja det är en gåva att få vara med.



Krya på dig min vän!



(((kram)))

peter

skriven
#8: Anonym

Ärligt talat så tror jag att det igentligen inte är "vi" som stapplar fram i livet, tvärtom! Men vår fantastiska värld belönar inte tänkande människor, dom förkastas fort, dom utgör ju ett hot;)..Så dom ser vi till att kasta ned i källaren;)



kram

skriven
#9: peter

Jag har en massa åsikter om just detta ska du veta... tänker på när det lilla barnet kommer fram med sin teckning och stolt visar upp den... fylld av sin egen kreativitet och skaparglädje... levande... helt omedveten om den STORA världen som snart ska slå klorna i honom/henne... berätta om VAD som ska köpas... NÄR det ska köpas... och att FÖR FAN var inte kreativ... köp dig lycklig och var som ALLA andra... tänk inte själv... skapa inget... ja fan... vi snackar kollektivt självmord.



(((kram)))

peter

skriven
#10: Anonym

Älskade vän! Du skjuter iväg kulor som träffar så exakt. Och jag ÄLSKAR det!



Tack, du inspirerar och triggar mig som få!



Tack stora, men framför allt "lilla Peter" för det.



kram

skriven
#11: peter

Det är vi tillsammans som gör det möjligt... å vi är faktiskt ett helt gäng som vill stå på barrikaderna... och skapa ett liv värt att leva.



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :