... skulle det handla om idag... å visst är väl livet lite knasigt ibland.
Jag ville ju så gärna nå fram till våran underbara klass och berätta för dem hur mycket de betyder för mig... för så är det ju... hallå, här kommer jag en gammal narkoman och får känna mig accepterad och sedd som en vaaaaaaaaanlig människa bland dessa fina ungdommar... det är fan stort för mig ska ni veta...
... å jag vill verkligen ge dem all min kärlek.
Men så har jag ju mig själv att tampas med... ni vet... jag vill ju en massa... ställer krav på mig själv... blir nervös... å då händer alltid samma sak... min mun börjar att röra på sig... ut kommer ord... inte ett utan mängder av ord... fattar inte vad det är som händer helt enkelt... min mun verkar leva ett eget liv när jag blir rädd... å det gör mig bara ännu räddare... vilket gör att jag pratar mer... å mer... å blir räddare och räddare... o.s.v. ja ni fattar...
Å det funkar ju inte... vi är ju faktiskt anlitade av skolan för att hålla lektioner... i livskunskap.
Som tur var så kom rasten som en räddning för mig... jag gick iväg lite för mig själv och rökte en cigg... andades mellan blossen och tog mig en funderare... tänkte över vad det egentligen var som hände... jag är ju så bortskämd när jag brukar tala inför människor... de ger mig sina öron och uppmärksamhet... denna lektionen hade vi ett pysseltema om kärlek... ni vet klippa... klistra... ett skapande som "stal" en hel del uppmärksamhet från det jag ville säga... såklart... det ligger ju i själva skapandets natur så att säga.
Så efter rasten så gick jag in och berättade om hur rädd jag var... och bad om hjälp.
Och alla lyssnade... gav mig sina öron... fick mig att få känna mig delaktig igen... någon kände igen sig... nån gav mig en kram... ingen dömde mig för att jag var rädd idag... nä jag fick bara kärlek och förståelse och kände mig som en av oss igen... och vet ni vad jag gjorde...
satte mig och pysslade såklart *L*...
Haja... att jag älskar vår klass...
Åh, det blev ju jättebra! Och det är SÅ bra egentligen, att barn och ungdomar får se att vuxna också kan bli rädda! Heder åt dig som vågade visa dig sårbar!
skriven(Haha, Peter-snoppgrejen blev mycket roligare när jag kom på vad du heter, hahaha.)