Jag gjorde inte det... nä jag puttade "lilla peter" åt sidan och försökte bli "vuxen" alldeles för tidigt... "lilla peter" ville inte ta ansvar för sånt som de vuxna skulle fixa... nä han ville leka... kramas... vara älskad och känna sig trygg... å sånt hade jag inte riktigt tid med när jag var en liten pojke... jag hade lite att fixa först... som att ta hand om mina mobbare och försöka få de vuxna att förstå utan att för den skull bli övergiven av mina "kamrater" som betedde sig som skit mot mig.
Det gick naturligtvis åt helvete... jag var ju inte vuxen... än... men det förstod jag inte så jag hittade på mina egna lösningar... som att straffa mig ut ur min klass för att slippa få stryk... sumpa mina betyg för att bli omtyckt... göra mig "annorlunda" och ställa mig utanför för att slippa ta ansvar... komma på den "strålande" idén om att droger kunde vara till hjälp för att fixa självförtroende... eller på annat sätt trixa med mitt känsloliv för snabba lösningar.
Ibland så tittade han fram...
... "lilla peter".
Han gillade att plocka blommor som på bilden här ovanför... och det kunde han göra på sommarloven hemma hos mormor och morfar... där var det tryggt... där lekte han och gjorde grejer som barn gör... å han trivdes och var lycklig när han plockade blommor... det kommer jag ihåg när jag ser denna bild.
Men ni vet... vardagen kom tillbaks... å där fanns det inte plats för honom.
Så han föll i glömska... jag växte och blev "vuxen" på riktigt... det fixade jag inte heller... mitt sätt att tackla livet var inget bra sätt... det bestod ju mest i självlärd flykt från mig själv... på alla sätt och vis... så det gick ju naturligtvis också åt helvete... två halva blir inte alltid en hel.
För några år sedan (rätt många nu faktiskt *L*)... så kom "lilla peter" fram igen... först var han vääääääldigt blyg och visade sig bara korta stunder då jag var lycklig... det kändes liksom som om han kikade fram lite blygt i skydd bakom min axel... så fort det blev det minta lilla jobbigt så försvann han snabbare än snabbt... jag bara stängde av honom... kanske var det ett omedvetet sätt att skydda honom för att bli ledsen... jag vet inte riktigt... jag vet bara att han försvann.
Nu är han framme lite oftare och vågar stanna kvar en smula längre... jag har fått hjälp med detta... och jag är glad för det... för han har talanger... nyfikenhet... lekfullhet... kreativitet... ja sånt som barn är så bra på ni vet.
Men jag vet också att han är ledsen för att ha varit bortstött av mig i så många år... och att han behöver få ur sig dessa känslor... och jag känner hopp... hopp om att jag ska våga släppa fram sorgen som både jag och "lilla peter känner för att vi varit åtskilda så länge... för vi vet ju bägge att vi hör ihop... att vi egentligen är samma person...
Ojj,inte så lite tungt och inte så lite kände jag igen mig... Livet är ingen dans på rosor,ska gudarna veta... Men jag älskar min lilla "Lottis", lite busig, glad, lessen, lycklig och otroligt barnslig... Det är klart med bakgrunden att man var illa tvungen att växa upp alldeles för snabbt, tvungen att ta för stort ansvar, och jag vet att min mamma ångrar det bittert idag på olika vis... Men jag kan ändå bara säga tack, för jag hade ändå inte varit den person jag faktiskt lyckats bli om jag inte fått genomlida allt jag ändå gjort. Har sagt åt henne att aldrig ångra något utan ta det som en lärdom och gå vidare, precis det jag själv gjort. Ångrar absolut inget jag gjort, för nu har jag lärt mig att allt jag gör eller gjort kanske inte är så himlar bra men jag lär mig hela tiden... Jag älskar mitt lilla "Lottis jag", det är underbart att vara barnslig tror jag tänker fortsätta med det så länge jag kommer ihåg hur man gör :)
skrivenKram,kram