PETERS BLOGG

... har jag varit mycket i mitt liv... rädd för det mesta faktiskt.

Många gånger har jag inte fattat att jag var rädd... har ju under åren utvecklat ganska många försvar för att slippa känna min rädsla... lagt locket på... men jag börjar se mina försvar... å då funkar de inte lika bra längre *L*.

Ilska funkar ett tag... oj vad arg jag kan bli när jag egentligen är rädd.

Idag så är jag inte längre så rädd för att vara rädd... å kan tydligt se sambandet... jag blir faktiskt väldigt sällan arg längre... å det är skönt.

Viss rädsla älskar jag att känna... som när jag ska föreläsa... då är jag alltid rädd.
Eller när jag ska flyga vinge... då är jag också rädd.
Ja det finns tillfälle där jag uppskattar min rädsla... där jag ser den som en av mina största tillgångar... det är de gånger där jag går emot min rädsla... använder mig av den för att utvecklas som människa... känna att jag inte är helt och hållet ett offer för mina känslor... det får mig att på riktigt tro att det är jag som sitter vid ratten... och styr mitt eget liv.

Men det finns en sak som jag fortfarande är lite väl rädd för... där rädslan fortfarande sitter så djupt förankrad att den hämmar mig en smula... å det är att jag är rädd för att gråta... jag har väl lyckats fälla en och annan tår de senaste åren och jag har fått stora belöningar av det... känt mig befriad på nåt underligt sätt... befriad och förlåten...


... så naturligtvis vill jag gråta.

Lik förbannat så är jag rädd för vad som skulle hända om jag fick bryta ihop... riktigt gråta ut... för visst kan jag förstå att även jag skulle behöva det för att kunna känna mig helt fri från mitt förflutna... men jag vågar inte... rädd för att den gråten skulle ta över totalt... att jag inte skulle kunna sluta gråta... bli deprimerad... vilket jag är i det närmaste skräckslagen för att bli... deprimerad är för mig förknippat med att de kommer och hämtar mig... slänger på mig en skjorta med väääääldigt långa armar... låser in mig och slänger nyckeln.

Jag förstår att det inte funkar så... alltid... men som uppvuxen med en mamma som blev inspärrad i en herrans massa år så finns det ett litet uns av tvivel i mig... det kan hända... att det är farligt att bli för ledsen... för att då blir man inspärrad... å får inte vara med längre... övergiven... för att man inte duger.

Å det är ju de rädslorna som jag släpat på längst... att bli övergiven och inte duga som den jag är... så jag lär nog behöva en väldigt trygg famn för att våga gråta ut ordentligt... fan... det krävs mycket mod för att våga vara svag... å ibland kan jag bli en smula avundsjuk på er som är så modiga att ni vågar gråta...

Men vänta bara... jag känner hopp... å då jävlar får ni ta på er gummistövlarna...