PETERS BLOGG

... är i ständig förändring... det är min bestämda uppfattning... å det skänker mig stor tröst att jag inte uppfattar sanningen som någonting oföränderligt... att det liksom bara skulle finnas en sanning... någonting som skulle vara rätt eller fel.

Jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt... jag säger bara att det är mitt sätt... min sanning.

Å min sanning är i ständig förändring... som livet... slinker hit och dit... å ibland rätt ner i diket.
Sanningen kan vara smärtsam... och helt underbar.
Jag kan hata den... och älska den... samtidigt...


... för vem säger att samma sorts träd ska se likadant ut?

Jag tror lite grann att sanningen är som livet (ja det kanske t.o.m. är som så att sanningen är livet)... livet på livets villkor.
Ibland så förnekar jag sanningen... vill inte se den... inte acceptera den... då vill jag fly ifrån den för jag gillar inte den känslan som jag får då... det känns liksom i magen när jag blundar för sanningen... min sanning... inte din sanning för den är ju bara din... å den brukar jag inte ha några större problem att se heller... om jag bara är lite observant... för när det gäller andra så har jag ju den nödvändiga distansen.

Det är inte konstigt på något sätt att den sista som upptäckte att jag var narkoman var jag själv... för den sanningen gjorde ju för ont för mig att se på... men jag kände att något var fel... å eftersom jag inte pallade att se på mig själv så sökte jag efter felen i min omgivning... taskiga flickvänner... snokande grannar... idioter överallt... ju närmare sanningen kom mig dessto fler idioter dök det upp... tills jag till slut kapitulerade... gav upp... och såg sanningen om mig själv... jag blev förvånad över hur skönt det kändes... vilken befrielse.

MIN sanning är att... sanningen gör mig fri...