... lite i taget...
... växer bilden fram.
Det är verkligen en skön känsla att se det hända... jag mår skitbra av att måla... å jag skulle gärna vilja skriva att "det spelar väl egentligen inte någon större roll hur resultatet blir"... men för mig hade det varit en ren lögn *L*... jag är jättekritisk mot mig själv... såklart *L*.
Å jag hade ju också gärna skrivit att jag inte bryr mig om vad någon annan tycker... vilket om möjligt hade varit en ännu större lögn *L*... jag vill ju att ALLA ska tycka om det jag gör... å jag ÄLSKAR bekräftelse *L*.
Ja så är det *L*... å kanske är det därför som jag har så förbannat svårt att komma igång... denna gången fick jag lite press på mig av min dotter som fyller år på lördag... hon önskade sig en tavla av mig... vilket jag naturligtvis är mycket glad över... hallå... jag brukar skoja lite på mina föreläsningar om att mina barn blir glada om pappa ritar en teckning till dem i julklapp... för i mitt huvud så är det bara föräldrar och morföräldrar som blir glada över en teckning... inte barnen *L*.
Jag avslutade en påbörjad tavla till min dotter... grejen var bara att jag redan hade signerat den med årtal... det stod 2007 på denna *L*... å då ska ni veta att den legat framme på mitt målarbord hela tiden... det var bara det där vanliga med min hjärna... den sa hela tiden... "sen"... "ska bara"... "i morgon"... å nu är det 2008... oktober *L*.
Tur att min dotter satte fart på mig... hon gav mig mycket mer än nöjet att få ge henne en tavla... idag så gav hon mig stoltheten över att ha skapat något... en underbar känsla.