Självdistans å bloggande...

... är det verkligen möjligt?

Med handen på hjärtat så måste jag avslöja att det är väldigt lätt för mig att börja ta mig själv på liiiiiiite för stort allvar nu när jag bloggat här ett tag... å det var verkligen inte meningen... så nu behöver jag påminna mig själv om varför jag skriver här... så att jag inte "glömmer bort" att vara den vaaaaaaaaaanliga killen som jag är... behöver inte skriva "kloka" å "insiktsfulla" inlägg här.

Behöver inte heller slänga på mig en massa masker...


... att gömma mig bakom.

SJÄLVDISTANS betyder för mig att kunna skratta åt mig själv... att inte ta mig själv på för stort allvar... vilket absolut inte innebär att tycka att jag är ett skämt... nä tvärtom så kan jag tycka att livet är alldeles för allvarligt för att tas på allvar helt enkelt... å kan jag inte skratta åt mig själv så är jag illa ute... då blir jag istället helt SJÄLVCENTRERAD... ett fullständigt livsfarligt tillstånd för mig... å jag menar verkligen livsfarligt... att vara alkis å narkoman är illa nog... men är som jag brukar säga på mina föreläsningar "bara" ett symtom på min sjukdom som jag valt att kalla för beroendet... som allt som oftast visar sitt fula nynne genom vilja göra mig oerhört självcentrerad... å med den egenskapen får min sjukdom fritt spelrum... då blir MINA åsikter viktigast... jag slutar att lyssna och låter min egenvilja styra över alla och allt... vilket i förlängningen naturligtvis isolerar mig eftersom ingen pallar med mig... å är jag ensam med mina tankar så är jag i fruktansvärt dåligt sällskap... och i total avsaknad av ett mycket viktigt verktyg för att fortsätta att hålla mig drogfri... nämligen HUMORN.

Med humorns hjälp kan jag se på mina tillkortakommande med lite glimt i ögat och få tillbaka den nödvändiga distansen till mig själv... slippa känna mig ANNORLUNDA och inse att jag är en vaaaaaaaaaanlig kille... med fel och brister... och tillgångar *L*.

Å att vara en vaaaaaaanlig kille är helt underbart... för det innebär att jag varken är bättre eller sämre än någon annan... utan en av alla... VI... som tillsammans kan förverkliga allt möjligt... ja t.o.m. få mig att förstå att jag är vacker och värdefull... och duger precis som den jag är... en helt ljuvlig känsla.

ENSAM är inte stark...

Kommentera inlägget här :