Tårarna rinner nerför mina kinder...

... precis just nu... känslorna går i vågor i min kropp.

Vad är det som hänt kanske vän av ordning undrar?

Jo det var en Italiensk kille som flyttat till Los Angeles på 20-talet för att bli en berömd författare... han träffar på en Mexikanska som jobbar på en bar där han brukar hänga... Å de är båda jättetaskiga mot varandra... men jag hajar direkt att de egentligen älskar varandra hur mycket som helst *L*... tiden går... det helt dysfunktioenella förhållandet utvecklas och såklart så finner de varanda efter ett tag... men som i de flesta dysfunktionella relationer så blir det givetvis strul... så hon drar... å han letar efter henne... hon är försvunnen... hans hjärta blöder.

Men till slut så hittar han henne såklart... då är hon sjuk... å de hinner bara att förstå att de är vansinnigt kära i varandra bägge två... och eftersom...


... det är en amerikansk film så det är läge för ett lyckligt slut.

Han säger åt henna att nu så ska han ta med henne till doktorn så att hon ska bli frisk... de kramas... å sen dör hon.

Flera år senare så kommer han tillbaks dit där han begravde henne... med sin succébok... som naturligtvis handlar om henne... läser raderna som hon ville att han skulle ha med i sin bok... å jag bryter ihop... vet väl inte riktigt vad det står för... även om jag har mina aningar... tårarna bara rinner.

Jag kan gråta idag... det känns skönt... befriande... bra.

Kommentarer :

#1: knisse

Grattis vad härligt att höra att du lever upp till Vågava. Vad hette filmen, i och för sig kanske de inte är någon mening o se den när du berättat slutet :o) Stor kram

skriven
#2: peter

Har faktiskt inte en aning om vad den hette... slog på TV 1000 å så började den... ja å jag satt kvar L... å oj... tänkte jag inte på L... nu har jag ju sabbat den filmen för alla som läser min blogg L... förlåt L.

(((kram)))

peter

ps. konstigt att det fortfarande ändå känns lite konstigt att berätta om att jag gråter L ds.

skriven
#3: ingalill

hej vännen. det är vackert med känslighet.. och det är skönt och befriande att känna.(inte alltid..men ändå..) det är fint att veta att man har känslighet för det är nog vackrare att leva då. kram kram och tack för att jag får ta del av dig och dina känslor. ingalill

skriven
#4: peter

Tack själv min vän... ensam klarar jag ingenting... men visst är det ovant att skriva och prata om att gråta... jag förstår ju att det vill jag kunna göra men det sitter såååå jäääävla djupt å fortfarande så finns det en liten, liten känsla av skam över att visa min sårbarhet L... men fan... övning ger färdighet.

(((kram)))

peter

skriven
#5: knisse

Jag förlåter dig för filmen om du kommer på konventet den 1/11 :0) hihi

Fast vadå, vi får ju ändå lite inpräntat i oss att män inte ska gråta. Så jättekonstigt tycker ja inte de är, för även om vi är medvetna finns de ju saker som samhället spelar varje dag vi gör utan att ens reflektera över.?.? Tycker inte om att gråta inför folk, ännu mindre bli tröstad.. kram

skriven
#6: peter

nä tröstad pallar jag inte att bli... inte en chans L... å än så länge så är det i min ensamhet jag pallar gråta... det går bara inte tillsammans med folk... inte än i alla fall kanske jag ska skynda mig å säga.

(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :