Jag har ju i ett väääääldigt svagt ögonblick... ni vet ett sånt tillfälle då vi får för oss att vi är hur STARKA som helst... i mitt fall efter att ha sprungit en lite längre bit än min vanliga runda i ösregn och hagel... bestämt mig för att just den rundan var lagom lång för mig... att jag aldrig lär mig... snacka om att vara en beroende ut i fingerspetsarna... för det är väl bara vi som gör om samma saker gång på gång i all oändlighet utan att lära av misstagen... finns det några fler som beter sig på det viset?
Okej nu var det inte det jag skulle skriva om utan att jag idag fick känna på konsekvenserna av min hybris... den lite längre rundan kändes idag som hur lång som helst... och jag var duktigt trött när jag rundade den sista svängen in i min trädgård... och när jag satte mig här för att skriva så var det i en känsla av att nu var det fan färdigsprungit... en känsla som redan har gått över och ersatts med ett visst välbehag över att ha gjort det jag sa att jag skulle göra... igen... och just nu så var det nog fan inte så långt ändå *L*... känner mig faktiskt rätt STARK...
... kolla bara in den taggade springblicken... hua hua... idrottsmannen *L*.
Ja så snabbt det kan gå att "glömma" bort det jag inte vill komma ihåg... och "förstärka" det jag vill minnas... jag är en expert på detta... kommer ihåg när vi åkte till Hestra för att åka skidor för några år sedan... jag hade inte åkt skidor på sådär 20 år och var fullständigt övertygad om att jag var en riktig hejare på detta... och då menar jag inte att jag skulle kunna klara av att ta mig ner för backen eller något sådant... nä nä... i mitt huvud spelades det upp en film där alla andra i backen stannade upp för att beundra min skidåkning... hur jag både åkte snyggt, snabbt och utförde ett och annat flippat trix i förbifarten...
... jag blev jätteförvånd när jag gjorde min första sväng... det var inte riktigt så enkelt som jag ville minnas... eller ta den gången då jag fick för mig att jag skulle haka på fotbollslaget som polarna hade startat... innesäsongen... och jag kom ju ihåg att jag spelat innefotboll förut och som jag mindes det gjort stor succé... visst det var ett litet tag sedan (tror jag var 11 år då) men hur svårt kan det vara egenligen... ränderna sitter nog kvar resonerade jag... så jag köpte dojor och träningsbyxor och åkte till gymnasiksalen där vi skulle träna lite... klädde om och fick syn på en boll som jag sprang efter för att visa kompisarna hur man dunkade upp den i krysset... jag har ju sett på Zlatan och det ser ju så himla enkelt ut...
...bollen rullade iväg längst långsidan... och jag sprang... och sprang... jättefort... jag forsatte faktiskt att springa när mina ben fick nog och slutade att springa... de pallade inte tempot och bara la av... och när inte mina ben sprang så stöp jag ju som en klubbad säl i golvet... när jag ser på mina nya skor så är där två skrapmärke längst fram på tårna... så jag måste glidit en bit... och när jag låg på golvet fick jag inte luft heller... min fotbollskarriär var över... och jag blev förvånad.
Och om jag ska vara riktigt ärlig så finns det en sida i mig som fortfarande tror att jag med lite träning (en vecka eller två) skulle kunna platsa i ett... ja kanske inte spanskt lag... men ett italienskt topplag kanske *L*... hur svårt kan det vara... egentligen?