PETERS BLOGG

...klart.

Såja... svårare än så var det inte... 4 dagar i löparspåret sen var det klart...
 

... nu har jag järnkondis... ser ni stålblicken som kännetecknar en idrottsman?

Så nu funderar jag på vad nästa projekt ska bli... för nu behöver jag väl inte springa längre... det är väl färdigt nu?
För inte kommer väl gårdagen tillbaka... den dagen då jag inte kunde gå nedför trapporna här hemma... den dagen då jag höll på att dö varje gång jag reste på mig... det var lite stelt när jag drog i väg i morse... men nu när jag sitter här och skriver känns det faktiskt rätt bra...

... vågar jag... prova... att resa på mig?

Okej... lite stelt kanske... men inte fan kan det bli värre än igår... för det finns inte.

Nä jag har ingått ett avtal... jag ska springa varje dag fram tills jag åker till Barcelona... och jag gör mitt bästa för att springa lika fort (läs långsamt) varje gång... idag så tog det 2 sekunder längre tid än igår så jag är på väg att kunna klocka samma tid varje gång.

Jag har inget tålamod... jag vill känna resultat av mitt springande direkt... helst igår.
Och rent fysiskt så kan jag väl ana en liten lättnad i andningen... det känns inte lika livshotande längre... men annars så blir jag lika förvånad varje gång jag kommit ca. 90 meter... det är fan som att sprínga in i en vägg... jag känner mig helt matt varje gång jag är där (det är en pytteliten uppförsbacke vid ca. 90 meter)... varje dag springer jag iväg på lätta ben... och har helt glömt bort vad som hände igår... så med ett stort leende springer jag varje dag in i samma vägg... lika överraskad varje gång...

... snacka om att jag är en tvättäkta beroende... för inte finns det väl några andra som är som oss?
Vi som blir lika förvånade varje gång vi gör om samma misstag vi gjort flera tusen gånger innan... vi som är helt övertygade att "denna gången blir det annorlunda" varje gång... vare sig det gäller droger... relationer... spel... springning... ja vad fan som helst... det kan väl ändå bara vara vi beroende som har detta hål i huvudet precis där det skulle lagras information om att vi redan gjort det misstaget förut.

En sidovinst av min rökfrihet är att jag har blivit en smula mer observant på vad som händer när jag gör en förändring... både i kroppen och knoppen... för jag kan känna kraft i att jag går emot min vilja och faktiskt har gett mig ut och sprungit flera dagar i sträck nu... det skänker en mental tillfredställelse... kroppsligt så får jag ha lite tålamod... här är det mer som det var med rökfriheten... mer åt det negativa hållet... typ ont i hela kroppen och en fruktansvärd träningsvärk... men tålamod är ju någonting som jag har... och kanske lärde jag mig det i mitt missbruk... tålamodet.

Kan tänka mig att det finns en och annan som höjer på ögonbrynen när jag påstår att jag lärde mig tålamod i mitt missbruk... för oftst har vi ju en bild av att vi i missbruket inte hade något tålamod alls... men... och det är ett stort... men... jag kan inte glömma bort hur det var... hur jag tillämpade tillit och tålmod... hur många gånger som helst i missbruket... det spelade fan ingen roll hur många gånger jag blev blåst... för det dröjde inte länge innan jag helt hade "glömt bort" det... och gladeligen gav någon alla mina pengar och satte mig att vänta precis hur länge som helst på att han skulle komma tillbaka med massor av droger till mig...

... jag kunde vänta i dagar... och fortfarande tro att han var på väg... snacka om både tillit och tålamod.