Kärlek eller rädsla...

Svart eller vitt... allt eller inget... för eller mot.

Ja alla dessa ytterligheter... för inte så länge sedan så försvarade jag min rökning... med näbbar och klor *L*... likadant försvarade jag mitt knarkande och supande för ännu längre sedan... mycket av dessa försvar grundade sig i att jag hade tagit ställning... bestämt mig... för eller mot.

På den tiden var jag helt fast i mina åsikter... de blev ett fängelse för mig.

Jag har fortfarande massa åsikter... vissa viktigare för mig än andra... som det här med subutex och metadon t.ex.

Och det är intressant att titta på sig själv ibland kan jag tycka... i just detta fall så är det så tydligt... för här har ju jag ändrat åsikt i 180 grader... jag tycker tvärtom mot vad jag tyckte när jag var aktiv... och jag går igång lika mycket som jag gjorde då också... om inte mer faktiskt *L*.

Intressant...

När jag tittar på det med en smula distans så ser jag ett samband... det finns likheter i ytterligheterna... en av dessa är rädslan... jag var livrädd för att någon skulle ta mina droger ifrån mig... få mig att förstå att det kanske inte var så bra att knarka... ja att det t.o.m. kunde påstås vara direkt onyttigt... det ville fan inte jag veta... nä där gick gränsen.

Eller som nu den andra ytterligheten... fortfarande rädd... rädd för att jag ska stå ensam kvar i min drogfrihet... att hela samhället ska bli narkomaner... på ett eller annat sätt... nu är jag rädd för att någon ska ta min drogfrihet ifrån mig... och precis som jag tidigare försvarade mina droger försvarar jag nu min drogfrihet...

... kanske ska jag vara tacksam över dessa ytterligheter... att jag behöver svart för att förstå vitt... att det är allt mitt knarkande som får mig att försvara drogfriheten... och när det gäller droger så har jag ju inget val... jag kan inte knarka lagom... jag blir för full om jag super... så är det bara... det kan jag leva med... och på ett sätt så känns det skönt... så enkelt... svart eller vitt... allt eller inget... för eller mot...

... så jag väljer...


... kärlek...

... istället för...


... rädsla...

... vad väljer du?

Kommentarer :

#1: JaZzy

Hur menar du? Vad är det mobbaren är rädd för? lite nyfiken på ditt svar :)

skriven
#2: peter

Jag tror att det är som så här att en mobbare använder sig av ett offer för att vända uppmärksamheten från någonting som denne inte vill visa hos sig själv... kanske inte ens för sig själv... och om du frågar mig så handlar det oftast om rädsla...



... ta ett exempel... jag var mobbad och den killen som ledde mobbingen av mig framstod som stor, stark, orädd och en massa saker... sanningen som ingen ville se var att han blev regelbundet misshandlad av sin alkoliserade pappa och i själva verket var livrädd hela tiden... och vem tror ni var den enda som visste om hur det låg till... jo jag naturligtvis... det fanns en stark drivkraft i den rädslan... det var nog viktigt för honom att ha makten över mig eftersom jag kände till hans hemlighet...



... mobbaren är enligt mig oftast rädd för att bilden som han eller hon byggt upp av sig själva raseras...



(((kram)))

peter

skriven
#3: Sniglon

Jag väljer sanningen. Tveklöst. Obehaglig och jobbig som fan. Men aldrig mer sälja sin själ.

skriven
#4: Sniglon

För övrigt förstår jag inte varför man ska välja antingen kärlek ELLER rädsla???



Det är inga naturliga vänner med varandra ju,)



skriven
#5: peter

Personligen så tror jag faktiskt att när eller om jag når fram till den sanna sanningen så finns det inga val... bara kärlek L...



... för kärlek är allt som finns L... och det är det som är sanningen... rädsla är bara något som vi människor hittat på för att försöka förstå vad kärlek är...



(((kram)))

peter

skriven
#6: Eva T

Hej Min Vän !

Nu hoppas jag att jag förstår dig rätt för du är ju lite hmmmmmmmm ja labil kan vi kanske kalla det.

Det låter så bra i vissa öron men för mig, nja. Lite flummigt vill jag kalla det. Liksom inget tydligt budskap mer ÄN att Kärleken är allt, sanningen men allt det andra då. Är inte rädsla sanning, vilken rädsla, vilken sanning. Tack gode gud för den sanna rädslan, annars vore jag död.

Kram

skriven
#7: peter

Rädsla är bra för överlevnad... fly eller slåss-prylen... och i det perspektivet egentligen inget annat än en kärleksförklaring till livet... eller???



Men annars... vad finns det mer att vara rädd för än själva livet... och om livet är sant kan det ju knappast vara något annat än kärlek... rädslans motsats...



... flummigt... ja såklart L...



... men är inte livet i stort rätt flummigt... vi föds lever ett tag sen dör vi... och innan vi då dör så är vi rädda för det enda vi vet med säkerhet... att vi dör L... vad det nu innebär egentligen... men det behöver jag ju inte fundera så mycket på nu... vad döden är kommer jag at få reda på vare sig jag vill eller ej...



... nä då är det väl bättre att leva medans jag har chansen... i morgon kan det vara för sent... och jag tror att det kan vara bra att leva som om varje dag är den sista... med kärlek... såklart...



... jag skulle nog kunna vara den mest deppiga negativa personen på denna jord om jag valde det... jag har förmågan att se svart på tillvaron... men jag gillar inte känslan de tankarna ger mig...



(((kram)))

peter



skriven
#8: Anna

Det finns en massa riktlinjer som måste följas för att bli inställd på Läkemedelsassisterad behandling(LAB), som man måste uppfylla. Du behöver inte oroa dig fö att du uppfyller dessa kriterier. Att du ska bli ensam behöver du inte oroa dig för. Den gemenskapen du är med i, kommer att fortsätta växa. Precis som anda gemenskaper. Det finns en plats för oss alla!!!!

skriven
#9: peter

Naturligtvis finns det plats för oss alla... och jag är rädd... egentligen inte så mycket för den enskilda läkemedelsassisterade behandlingen... nä mest för samhällets syn att lösa det mesta med mediciner...



... när blev det farligt att må skitdåligt?



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :