Åldrandet...

... fortskrider.

Bara ordet... åldrandet... har jag svårt att ta in... ändå är ju själva åldrandet någonting som börjar i samma sekund som vi föds... ja faktiskt redan 9 månader tidigare när...
 

...en spermie tränger sig in i en äggcell.

Jag är inte så rädd för döden... iallafall inte min egen... då känns det värre att handskas med andras död... hur jag ska bete mig och känna och allt det där ni vet... jag håller på att lära mig detta och som kompis till en massa narkomaner ges det ju lite för många tillfälle att träna då vi knarkare har en tendens att dö alltför tidigt... det jag har haft svårt med är att vara ledsen... jag är inte så bra på att gråta och har aldrig varit det heller... när jag är ledsen så skrattar jag... vilket naturligtvis skapar en hel del konstiga situationer... med resultatet att jag oftast känner mig som ett ufo eftersom jag fattar att jag borde gråta istället för att skratta.

Det "problemet" håller jag på att fixa till genom ett aktivt stegarbete (en klassisk NA-pryl) där jag får förklaringar på varför jag beter mig på olika sätt... ja inte bara förklaringar utan också val att göra annorlunda... så det börjar lossna för mig... jag är inte längre så rädd för min sorg att jag är tvungen att "skoja" bort den... det kan t.o.m. komma en och annan tår när jag är ledsen och det känns skitbra... nu vet jag att jag inte är konstig... att jag bara är en vaaaaanlig vacker och värdefull människa... och det är sååååå himla skönt.

Nu kom jag ifrån ämnet märker jag... jag tänkte ju skriva om det här att bli äldre... och det är med ett litet leende som jag ser att jag hoppade ganska snabbt i handlingen... från befruktningen direkt till döden... när jag egentligen ville säga någonting om det som sker mellan dessa två ytterligheter... resan... ni vet det där som vi kallar för... livet.

Själva åldrandet är ju någonting som påminner mig om att jag är dödlig... och det är ju en gåva att veta att jag är dödlig... för hur skulle jag annars fatta att jag lever?

Jag blir allt oftare uppmärksammad på mitt eget åldrande... på alla möjliga sätt... och blir lika förvånad varje gång jag blir påmind om det mest självklara som finns... att vi blir äldre... på väg till soptunnan nu i morse så tänkte jag på min ålder... att jag är över 50 år... och hur jävla gammalt det fortfarande låter i mina öron... hur jag liksom förnekar faktum och känner att det är inte sant... jag är fan inte sååååå gammal... och så tänker jag vidare... och fattar att min bild av en 50-åring behöver förändras för den stämmer inte längre... jag är ju en vaaaaanlig kille... alltså är en 50-åring som mig... vilket är betydligt yngre än vad jag trodde bara för några år sedan.

Vad jag däremot kan märka är att min kropp gärna visar mig att jag blir äldre... jag har inte samma energi som för några år sedan... fan det går en ny TV-serie ganska sent på vardagskvällarna nu som jag gillar... och då kommer jag en aning senare i säng än vad jag brukar... och det tog ett tag innan jag fattade varför jag var tröttare än vanligt på morgonen... det var en typisk åldersgrej som kom och slog mig i ansiktet från ingenstans... jag har inte samma energireserv som när jag var yngre... ja det händer grejer när man åldras... jag ser inte lika bra längre... mitt skinn är inte så elastiskt som det varit och jag har fått och får fortfarande massa rynkor... ja ni fattar... det syns i spegeln att jag blir äldre... inte alltid till det sämre... att bli äldre innebär ju också i mitt fall att jag får...
 

... nya tänder.

Nu hade väl det här med mina tänder inte så mycket med mitt åldrande att göra men jag tror att ni hajar poängen... det är väl bara en tidsfråga innan jag kan komma att behöva byta ut höftleder och sådana grejer... kroppen har helt enkelt varit med ett tag nu och säger ifrån... jag börjar inse (knappt men ändå) att jag inte kommer att bli fotbollsproffs i Italien... och att det inte enbart beror på att jag saknar talang (något som jag ju länge inbillat mig bara handlade om avsaknaden av en kortare träningsperiod med boll för mig).

Men det är fördelar med att bli äldre... ja massor av fördelar faktiskt... livet är enklare... jag känner mig lugnare och tryggare i att bara vara jag... det är inte längre livsviktigt att vara bäst... att prestera järnet... ha åsikter om allt och alla... och det är inte hela världen att göra fel... ja att bli äldre har faktiskt inneburit att jag känner mig en smula friare i mig själv för varje dag som går... och det gör mig glad... och en smula stolt... för ett av mina livsmål har alltid varit och kommer nog alltid att vara... frihet... fri att leva... fri att vara... fri.

Å just det ja... nu när jag har blivit så här himla gammal så har jag ju också kommit på meningen med livet... och det är ingen nyhet... det har jag väl alltid vetat... det är ju själva resan som är målet... så meningen med livet är... att...

... leva.

Kommentarer :

#1: anette

tacksam e ja för varje dag du påminner mej om att livet bara e här o nu o vi väljer att lägga in precis vad vi vill i d tänk va bra livet ändå e =o) du e fantastisk kram <3

skriven
#2: peter

VI... VI är fantastiska... för ensam så fixar vi inte det... men VI tillsammans fixar vad som helst...



... VI gör livet underbart...



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :