Men det är jag inte idag... nä det jobbiga tillståndet är bland det första som försvinner efter några dagar på stranden i Tylösand... det kan tyckas en smula märkligt vid en första titt på var vi befinner oss... det skulle nog vara lätt att tro att Tylösand en varm sommardag är på tok för mycket för någon som har den allra minsta tendens att bli nojad och folkskygg... ja att det rent av skulle kunna vara ett ställe som skapar dessa syndrom... för visst är det konstigt hur det funkar... att när jag känner att jag inte vill träffa några människor... så kan den känslan försvinna...
... en sommardag på stranden i Tylösand... bland massor av människor.
Som ni förstår så tror ju många att vi är helt tappade bakom en vagn och har så fel man bara kan ha... och visst ser det helt vansinnigt ut vid en första blick... och jag ska ärligt säga att jag tvekade länge innan jag tog mod till mig och tillsammans med några vänner vågade mig ner till denna stranden... jag skyllde på allt möjligt... den bortförklaring som satt i längst var att de som fanns på den stranden såg ner på mig... och det var ju naturligtvis inte sant... det var ju bara jag och min sjävcentrering som kunde hitta på något sådant... de som ligger på denna stranden har... tro det eller ej... inget större intresse för mig... de har tydligen andra saker att tänka på... också *L*.
Nu är det ju inte så att vi på VågaVa skjutsar ut människor till Tylösand... puttar ut dem i folkvimlet och springer därifrån... nä det är precis tvärtom... vi kommer till stranden tidigare än de flesta andra badgäster... och det är verkligen något jag kan rekomendera... de tidiga morgondoppen ensam i det stora havet är en andlig upplevelse... och det är skönt att ha stranden lite för sig själv ett litet tag... och det är ju också då som vi pissar in vårat revir på stranden...
... en relativt stor plätt där vi camperar tillsammans med våra volleybollsgäster.
Med denna trygga bas som utgångsläge är det rätt enkelt att börja ta för sig av livet på en strand... det är ju faktiskt ganska enkelt... det finns inte så mycket som stör... en strand består ju typ av två saker... sand och vatten... och en dag som idag när det är varmt i vattnet så kan man ju alltid träna på att...
... göra samma sak som alla andra i vattnet... i detta fallet... bada.
Och att göra "vanliga" saker tillsammans med "vanliga" människor får iallafall mig att förstå att jag inte är varken mer eller mindre än någon annan... att jag faktiskt bara är en vaaaaanlig människa bland vaaaaanliga människor... och när jag efter lite träning får in denna känsla i min mage... ja då försvinner min noja... då är jag inte längre folkskygg... för då fattar jag ju att jag inte är annorlunda på något sätt fast det ibland kan kännas så... och då känner jag en skön känsla av tillhörighet med den mänskliga rasen... och jag kan bara prata för mig själv...
... men förvandligen från att vara nojad till att vara trygg i ett samanhang fick mig att växa... och att jag kunde påverka detta själv genom att gå emot min rädsla gjorde ju inte saken sämre... ett praktiskt exempel på att jag inte längre är ett offer för mina egna känslor... jag har gått från en konstant känsla av utanförskap till en känsla av gemenskap... och till min hjälp har jag bl.a. mina vänner och en helt underbar strand i Tylösand.
Jag har lärt mig mycket mer på denna ljuvliga strand... men det kan jag skriva om en annan dag... idag nöjer jag mig med att kunna vara en del av oss som ger den som vill samma möjlighet som mig att bli av med offerkoftan... för den funkar inte på en varm solig sandstrand... nä där är det badbrallor som gäller...