Det var liksom lite svårt att vara något annat... inte riktigt läge att heja på England...
... där vi hade våra platser på denna matchen.
Vi var fem stycken som hade fått tag på biljetter till matchen... och det var verkligen ett äventyr som jag tog med min yngsta dotter på... eftersom det såg ut att bli helt fullsatt på vår läktare så satte vi oss på våra platser till en början... två av platserna (som jag och min dotter tog) var mitt i... och jag menar verkligen mitt i den...
... finska hejarklacken.
Vi satt där halva första halvlek... såg naturligtvis inte ett dugg eftersom alla finnarna stog upp och hoppade upp och ner vilt skikande hela tiden... för säkerhets skull hade de även utrustat sig med mistlurar... hajar ni hur högt de låter en halvmeter från öronen?
Sen flyttade vi oss ut på kanten där mina polare satt... tursamt nog fanns det tre lediga platser där... och jag brukar inte lägga in bilder på mina vänner på min blogg... men efter att ha pratat med Tobbe så kom vi överens om att det var okej att göra ett undantag... bilden talar för sig själv... detta var kvällen då om än till en början lite motvilligt...
... Tobbe blev finsk av ren överlevnadsinstinkt.
Matchen var fantastisk på många sätt... dels för att finnarna var hur bra som helst och i rättvisans namn faktiskt var värda att vinna... detta över ett England som lyckades skapa två chanser på hela matchen och göra mål på bägge... men ni vet... i fotboll är det målen som räknas och när slutsignalen ljöd stod England som vinnare med 2-1... nu var det inte bara själva matchen som var intressant... nä det hände en hel del... tyvärr så var jag inte tillräckligt snabb med min kamera för att få en bra bild på...
... streakaren...
... synd för det var faktiskt första gången jag fick se en streakare på riktigt... live.
Ja det hände grejer hela tiden där vi satt... någon smällde av en mindre bomb och det fick fart på vakterna... och det var nog rena turen att det inte blev något bråk... inte för att de finska supportrarna var några bråkstakar på något sätt... nä tvärtom så var de rackarns trevliga... och jag fick verkligen mina fördommar bekräftade... finnar kan verkligen supa med stil och finess... det verkar nästan som om fyllan är ett medfött tillstånd och något helt naturligt för dessa nordliga män... nä risken för att det skulle kunna bli bråk låg helt och hållet hos vakterna som mest verkade tro att det var ett Iranskt val de övervakade...
... de finska supportrarna var riktiga sportsmän som hyllade sitt lag med sång och applåder även efter en förlust... ja det var inte utan att jag blev imponerad av dessa mina nordiska grannar... och vinner inte Sverige U-21 EM... så hoppas jag på Finnarna... de vann mitt hjärta idag...
Åhhh..du är duktig på att få ner känslan i ord..fotboll är kärlek, alltid, med eller utan vinst!
skriven( å jag vet vad jag snackar om, för det va länge sen jag såg mitt hjärtas lag vinna..)
Vad gillade dottern upplevelsen då? Frälst eller för evigt avskräckt?
Kram kram