PETERS BLOGG

... kan jag också vara.

Det finns en risk med att blogga... och det är att jag framställer mig en liten smula bättre än den jag egentligen är... jag är faktiskt övertygad om att det finns människor som skulle vilja kalla mig för en...
 


... stor skitstövel...
 
...men det kanske inte har så mycket med mig att göra... utan är mer ett resultat av att vi har lite olika åsikter om saker och ting... och det är en helt annan grej... handlar oftast mer om för och emot en massa skit... ja ni vet... rätt eller fel jidderträsket.

Nä vad jag menar är en helt annan sak... när jag sitter här och skriver... talar på ett konvent... eller är iväg och föreläser någonstans så väljer ju jag själv på vad jag vill lägga focus just då... och det är väl lätt att stå på ett konvent och tala om tillfrisknande och få mig själv att framstå i lite bättre dager än den jag egentligen är... eller att sitta här framför datorn och ha all tid i världen att skriva om saker som värsta bror duktig snubben... jag väljer ju själv vilken sida av mig själv som jag vill visa upp... och de sidor som jag inte är så nöjd med får inte så stort utrymme eftersom de inte är så roliga att titta på... det är inte de sidorna som jag vill sälja mig själv med.

Risken är ju när jag träffar människor... att den enda bild de har av mig är den som jag valt att visa... och då kanske jag skulle vara lite smart och göra tvärtom... bara skriva en massa skit om mig själv och framstå som värsta hemska snubben... men det kommer inte att hända... jag tror inte på skitsnack... inte ens om jag bara snackar skit om mig själv... och det är inte ett endaste dugg ödmjukt heller... jag tror faktiskt att det är bra att se sina goda sidor... att våga visa upp den sidan av sig själv som man vill förstärka... visst kan det finnas människor som inget hellre vill än att gräva fram en massa skit om någon som vågar visa sina goda sidor... men det är ju inte så mycket att bry sig om... när det händer så behöver man ju inte vara så vidare smart för att förstå vem som har något att dölja... det är ju en klassiker... att snacka skit om andra för att slippa se på sig själv.

Men det sitter långt inne att säga bra saker om sig själv... ibland så kan jag känna hur jag skäms när jag sagt något snällt om mig själv... att det är "förbjudet" att berätta bra grejer om sig själv... man får inte skryta om sig själv... det är fult... och väldigt osvenskt (finns det ett sådant ord?)... man ska "bli vid sin läst" och inte tro att man är någon... veta sin plats.

Undrar hur det skulle vara om vi ALLA vågade stå upp och ta fram de sidor som vi är nöjda med... se på oss som de vackra och värdefulla människor vi faktiskt är... och vad är det värsta som skulle kunna hända om vi gjorde det?

Att vi gick omkring med ett leende på läpparna... nöjda med oss själva och glada över att få finnas till?
Att vi kanske smittade våra barn och omgivning så att de också började le?