PETERS BLOGG

... är ordet.

Jag har under helgen på ett mycket praktiskt sätt fått lära mig vad det lilla stora ordet... tack... kan betyda för mig.

Ni som läser min blogg hyfsat regelbundet vet att jag har fixat till det lite grann med mina tänder... gått från att vara... peter glugg till att bli...
 

...peter gadd...

...en gigantisk förändring för mig eftersom jag har levt utan mina framtänder i nästan 15 år.
Man skulle kanske kunna tro att det var klackarna i taket nu när jag då äntligen fick mina nya gaddar på plats... men nä... tvärtom så blev det istället en stor chock för mig att få in mina tänder i munnen.
Jag var inte ett jävla dugg glad över förvandlingen... det kändes faktiskt mest jobbigt.

Inte så himla konstigt egentligen... det känns naturligtvis hur konstigt som helst att från den ena dagen till den andra fylla munnen med något nytt... och eftersom jag fyllde ett tomrum så blev ju mitt första intryck av mina nya tänder att de var gigantiska... hur jävla stora som helst... och jag tyckte att hela jag var en kropp som nästan enbart bestod av en enda stor uppsättning tänder... en surealistisk upplevelse vill jag lova... inte särskilt angenäm.

När jag kom till konventet så blev det såklart en hel del snack om mina nya gaddar... och jag fick många kommentarer...
 
-"vilka fina tänder du fått"
-"hur känns det?"
-"grattis!"
-"woow"

... ja ni fattar... många komplimanger från vänner som var glada för min skull... men till en början kunde jag inte ta det... det är med en skamkänsla jag nu skriver att jag dissade många av mina fina vänner när jag förklarade för dem att de hade fel... att det inte alls var häftigt med nya tänder... att jag var skitful i mina nya tänder... ja kort sagt så sa jag åt mina vänner att de inte fattade någonting och hade jättefel när de gav mig positiva komplimanger.

Varje gång förklarade jag vad som var fel... hur fula mina tänder var... att det inte var just dessa som var de jag skulle ha till slut... att det bara var prototyper... ja ni fattar... bla bla bla bla bla... och efter ett tag (ganska snabbt faktiskt) så blev det lite jobbigt att förklara för alla hur fel de hade... och jag mådde bara sämre och sämre av det också... det höll i sig några timmar innan min sponsor dök upp på konventet... och han gav mig en komplimang... direkt började jag förklara att han hade fel... och han avbröt mig...

-"stopp... sluta förklara dig"
-"du känner sorg och det är helt okej... men sluta att förklara dig och berätta för mig att jag har fel när jag ger dig en komplimang för dina tänder... säg bara... tack".

Och jag tog min sponsor på orden... det brukar funka alldeles utmärkt när jag gör det *L*... och när någon gav min en komplimang för mina nya tänder så sa jag... tack.

Det är fantastiskt vad det lilla stora ordet kan göra skillnad... efter två dagar på konventet så har mina tänder krymt... jag är inte längre en kropp som till största delen består av mina nya tänder längre... utan jag kan faktiskt börja att acceptera och faktiskt också gilla mina nya gaddar idag... visst känns det fortfarande lite konstigt... men det är en otrolig skillnad mot då jag höll på att förklara för alla jag träffade hur jävla fel mina gaddar var... det är inte bara att jag säger tack till de som ger mig komplimanger... jag säger också åt mig själv att jag är okej... med mitt lilla stora ord... tack...

Så till alla er som gav mig så många fina ord och uppmuntran innan jag hade förmågan att kunna ta emot det... till er vill jag säga...

... tack.