PETERS BLOGG

... tänker jag inte så ofta på.

Jag har fullt upp med att leva så jag hinner helt enkelt inte med att tänka så mycket på döden... men det känns inte som om den skrämmer mig... döden... iallafall inte...


...min egen död.

Då är det värre med andras död...
... hur tacklar man sånt?
... hur beter man sig?
... finns det en manual?
... kan man göra rätt eller fel?

Ja jag tänker lite runt detta eftersom det händer och sker saker i mitt liv som får mig att reflektera över döden... eller rättare sagt att livet inte är för evigt... och när det gäller mig själv så är det ju så enkelt att säga... tack och lov så kommer vi att dö... för jag tycker personligen egentligen att döden är en stor tillgång i våra liv... att döden på något sätt gör det möjligt att uppleva livet... jag tror inte att jag hade kunnat förstå att jag levde om jag inte visste att jag skulle dö.

I Sverige har vi ett visst förhållningsätt till döden som skiljer sig rätt mycket från andra kulturers... det är nästan som om vi vill förneka det enda faktum som är lika för alla... att vi alla ska dö... jag uppfattar det som att vi i Sverige är lite rädda för döden... att det inte är riktigt okej att prata om döden... att det är något som vi vill gömma undan av någon helt outgrundlig anledning... vi dör ju inte mindre för att vi slutar att snacka om vår dödlighet... snarare är det väl som så att det är när vi verkligen accepterar vår dödlighet som vi börjar leva ordentligt... om och om igen har jag sett exempel på detta... människor som får sin dödsdom och istället för att bryta ihop börjar njuta av livet.

Jag vill inte vara rädd för döden... och jag är inte rädd för min egen död... jag är bara väldigt osäker på hur man beter när andra dör... mitt sätt har än så länge för det mesta varit att jag "stängt av"... inte kännt någonting.
Men jag märker att den tiden är över... nu känner jag men jag vet inte riktigt om jag känner "rätt"... även om jag anar att det inte finns något rätt eller fel... när det gäller liv eller död...