Jo så är det... jag kommer att dö... och jag vet om det.
Och idag är jag tacksam för att jag kommer att dö... eller rättare sagt vetskapen om att jag kommer att dö... eftersom det är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna känna att jag lever... och att inte ta det för givet.
Fan det är rent ut sagt livsfarligt att leva... man kan ju dö.
Och jag kommer ihåg den sekund då jag kände mig som mest levande någonsin... hade fått för mig att jag skulle flyga ner min hängglidare från ett jättehögt berg i alperna... min erfarenhet av att flyga var att jag gått en kurs på Lanzarote och skuttat omkring nerför en backe där... det var inga längre flyg jag hade gjort innan jag stod där på toppen av berget i Zell am Zee... vi snackar om ca 20 sekunder i luften som längst...
... men jag hade sett några andra killar flyga från detta berg dagen innan... så jag tog vingen med mig uppför liften dagen efter... nu var det inga andra med vingar där just denna dag... och det blåste från andra hållet... men fan... eftersom jag nu hade släpat upp vingen så skulle jag ta mig fan flyga ner med den... så jag packade upp... provhängde... och kastade mig ut i luften...
... och flög.
... swoowch... woooow... jag kom ut några hundra meter innan min vinge bestämde sig för att flyga på egen hand... jag gjorde några klassiska nybörjarfel som jag inte var medveten om just då... så min vinge flög nu i full fart rakt in mot bergväggen... det finns inspelat på video och där hör man mitt skrik... ren dödsångest... men jag lovar er... att aldrig någonsin så har jag kännt mig mer levande än i den sekunden då jag var helt övertygad om att jag höll på att krascha...
... nu hade jag en sagolik tur och hade väl lärt mig någonting på kursen som räddade mitt liv, för i absolut sista sekunden så lyckades jag få svänga ut vingen från berget (jag vet varför och hur jag gjorde idag men då var jag knappt medveten)... jag ville omedelbart ner på marken... jag var ju skräckslagen... men det gick ju inte... det tog mig lite mer än en halvtimme innan jag kunde landa min vinge nere i dalen... med ett leende som höll på att klyva ansiktet på mig...
... och vad jag lärde mig var att det är när jag är nära att dö som jag lever som mest... och att livet är en helt underbar dödlig sjukdom som jag kan njuta av på daglig basis... om jag nu ändå ska dö så kan jag ju se till att leva som fan tills den dagen kommer... på riktigt... fullt ut... för livet är en värdefull gåva som jag bara kan njuta av under en begränsad tid...
Du som gillar att vara med på film kanske vill vara med i en dokusåpa L Du kan läsa mer om detta på min blogg.
skriven