Min ungdom präglades av att jag kom för sent... för att få vara med på "riktigt" i FlowerPower-rörelsen.
Fy fan vad besviken jag var... fattades ju bara något år... men när jag väl hade åldern inne så var det över... visst fanns det lite kvar av peace, love och allt det där... men ändå... det var faktiskt över... hippien hade förbrukat sitt bäst före datum...
... egentligen så var mitt hippietänk ganska politiskt förankrat... jag var när jag var väldigt ung aktiv i SSU och även en hängiven FNL-are... för under hippievågen pågick där ju ett jättehemskt...
...folkmord i Vietnam.
Och det är kanske inte så många av oss som förknippar detta med hippiekulturen... eller så har jag förhoppningsvis fel här.
Det var en tid då det fortfarande gick att få sanna rapporter från ett krig... något som de krigande länderna lärde sig att så kunde man ju inte ha det... för hur fan ska man då kunna försvara ett krig... den sanna bilden är ju att krig är en alla förlorar grej... det finns inga vinnare.
Men när jag tänker på hippies och peace and love idag så är det inte...
...soldaterna i Vietnam jag tänker på.
Nä jag tänker med på en upplevelse som jag hade förra året på vårt sommarkonvent i Halmstad... startade ju mina dagar där med ett yogapass på stranden i ett helt underbart väder... det var liksom solhälsningar på riktigt om ni förstår.
Och jag drar mig till minnes andra morgonen när jag lyssnade på när någon satt och plinkade på en gitarr... kramade en person som passerade mitt bord... och kände en känsla av kärlek strömma genom min kropp... det var då det slog mig... att just i den stunden så fick jag uppleva det jag sökte i hippierörelsen... då... precis då...
...kände jag mig som en hippie.