PETERS BLOGG

... är ett sundhetstecken.

På något annat sätt kan jag inte tolka de komentarer som jag fått på ett tidigare inlägg här på min blogg... för när jag läser vad ni skriver och vilka ni är som skriver så fattar jag... om kloka människor som ni beter er lika galet som jag gör... ja då kan det galna inte vara annat än... sunt... och inte ett endaste dugg... galet.

Ibland så kan jag fortfarande få en känla av att vara annorlunda... trots att jag numera vet att så inte är fallet... men min känsla av utanförskap och att känna mig annorlunda sitter djupt...


... från det att jag var en liten pojke har jag vetat att jag varit annorlunda...

... och givetvis anpassat mig efter det... och alla dessa livstrategier som jag byggt på denna "sanning" försvinner ju inte i ett nafs... jag har ju byggt hela mitt liv efter de spelregler som jag skapat utifrån mitt utanförskap... och ni anar inte hur många "frikort" jag gett mig själv som "belöning" för att jag ändå inte passat in...

... det är inte alltid enkelt att vara vaaaaanlig... inte för mig... för det känns fortfarande lite ovanligt mellan varven med allt det här vanliga... befriande men samtidigt skrämmande att inte längre vara annorlunda... att vara som alla andra ger mig en gemenskap... men också ett ansvar... och visst vet jag att ansvar är vägen till verklig frihet... men det är inte alla dagar det känns så...

... och om jag fattar grejen rätt... så är inte ens den känslan ovanlig... och det händer att jag inte riktigt vet om jag ska sucka eller hurra... att jag saknar mitt ansvarsfria utanförskap... men jag börjar fatta att det ofta handlar om ett uttryck för att jag fortfarande har ett litet barn i mig som vill ta lite plats... krypa upp i ett knä och få en klapp på kinden och kanske lite omtanke... kanske lite tröst för att jag inte längre är annorlunda *L*...