Jag var på en skola i Gislaved och snackade idag... utan manus... och jag höll på att sätta kaffet i halsen... bildligt talat... efter fem minuter så sprang jag rakt in i ett svart stort hål... total blackout... fullständigt tomt blev det mellan mina öron... och jag fick känna på min rädsla... ja herregud... jag blev fan skräckslagen och stod bara där och stammade... det var jag verkligen inte beredd på...
min tunghäfta drabbade mig som en blixt från klar himmel.
Jaja... så kan det va... tack och lov så har jag världens bästa jobb och behöver inte dölja min förvirring... utan kan ta tjuren vid hornen och fortsätta snacka... rädd... skräckslagen och med tunghäfta... räddningen kom att bli...
... dans... och att dansa nykter...
... inte så att jag började dansa framför klassen jag stod inför... nä men jag kunde prata om att vara rädd och att gå emot mina rädslor... och genom att snacka om att dansa nykter så pratade vi samma språk... om att våga vara rädd... och att det finns en vinst i att gå emot en rädsla... och jag blev hjälpt... min tunghäfta släppte... jag kände att jag fick kontakt med min publik... och då kände jag mig inte ensam längre... tillsammans med mina åhörare fick jag ännu en gång gåvan av att känna mig som en del av någonting betydligt större än mig själv... ett vi... känslan av gemenskap är underbar... allra helst som idag när den kommer efter att jag fått smaka lite på en känsla av ren skräck...
... så jättemycket kärlek till er vackra och värdefulla människor i den för mig väldigt speciella klassen som gav mig tiden att växa och gå igenom min rädsla... tack för att ni släppte in mig i eran gemenskap... ni gav mig hur mycket som helst och jag är grymt tacksam nu när jag sitter här och skriver det... tack...
Ledsen att jag inte hann sticka ner o säga hej!
skrivengör det nu istället. HEJ =)