Och då menar jag inte att vara förälskad i förälskelsen... även om detta psykotiska tillstånd tilltalar mig... och det är ju något som jag gärna upplever... gång på gång på gång på gång å på gång igen... lite som en drog för mig... måste jag lite motvilligt erkänna... och många gånger har jag också trott att förälskelsen var den riktiga kärleken... det har hänt mer än en gång att jag stannat kvar lite för länge i en dysfunktionell relation för att få uppleva den där första känslan... bara en gång till.
Nä jag vill inte ens begränsa riktig kärlek till tvåsamheten... den är ju så mycket större än så... kärleken... ja jag är nog beredd att tro att den riktiga kärleken är allt som finns... att hela alltet faktiskt egentligen är kärlek... för när jag fattar kärleken så behöver jag inte längre förstå dess motsats... rädslan... och då kan jag ju ta bort den... rädslan alltså... och då är ju allt som finns kvar... kärlek... den riktiga kärleken... den som vissa nog väljer att kalla för...
... GUD (eller en kraft starkare än vi själva som vi nu väljer att uppfatta den)