PETERS BLOGG

... är jag inte.

Men min kropp börjar bli rädd på riktigt... den tror nog att jag fått för mig det... och den protesterar kraftigt nu... undrar naturligtvis vad fan det är jag håller på med... här har jag i över 50 år levt enligt devisen...


... "jag är osårbar"... och stålmannen på riktigt.

Jag har helt och hållet struntat i hur jag behandlat min kropp... och levt som om jag vore odödlig... all slags träning har jag skrattat åt och samtidigt varit helt övertygad om att jag om jag ville skulle kunnat bli fotbollsproffs... imorgon...

... hela mitt liv har jag rökt som en industriskorsten... helt oberörd av att människor runt omkring mig påstått att det inte är nyttigt... ja vissa påstod t.o.m. att det var rent av livsfarligt... och jag bara skrattade åt dem... för det gällde ju inte mig... jag har öst i mig knark och brännvin... varit i slagsmål och inblandad i alla möjliga olyckor... och varje gång bara skakat på axlarna och tagit det som helt självklart att jag klarat mig... en gång låg jag på en bår omgiven av sjukhuspersonal... mitt ansikte var helt trasigt efter en riktigt otäck olycka när jag skojade med dem och sa...

-"att det var ju tur att jag inte slagit i några allvarliga delar... bara huvudet".

De trodde nog att det var riktigt allvarligt just då... *L*.

Ja så har jag levt i hela mitt liv... och min kropp har ju såklart vant sig vid det... och då är det väl inte så konstigt om den reagerar med förvåning när jag för några år sedan löste ett gymkort... visserligen badade jag bara bastu där det första året men sen började jag ju faktiskt med yogan... jaja det var väl okej tyckte kroppen... men den tyckte nog allt att det började gå lite för långt och reagerade naturligtvis med bestörtning när jag får för mig att leva rökfritt... visserligen så accepterar kroppen även detta och under protest så anpassar min kropp sig till det... låter det växa ut flimmerhår och lägger på mig några extra kilo...

... då kommer nästa chock... nu börjar jag springa... och till en början så fattar nog inte riktigt kroppen vad det är som händer... tror väl att jag ska uppfatta signaler som akut andnöd och nära döden upplevelser och förstå allvaret... men jag fattade inte det utan fortsatte att springa... fick lite bättre kondis och fixade att andas hela varvet...

... nu börjar kroppen bli desperat... och ger mig signaler som ont överallt och att jag håller på att bryta ner min gamla kropp... hallå ropar den... du springer varje dag och har varit på yoga två dagar i rad... vad fan håller du på med?

Och det kan jag svara på... jag håller på att bryta ner min gamla kropp som tjänat mig i över 50 år... för att sen bygga upp en ny kropp som förhoppningsvis kan hålla i 50 år till... för jag har nämligen lovat mig själv för en herrans massa år sen att jag ska leva i 100 år... och fan... jag får väl ge livet en chans...  


... kanske inte som stålmannen utan som en vaaaaanlig vacker & värdefull kille i trikåer...