Jag kommer precis in från min springrunda... och idag var utmaningen att springa på 15 minuter... herregud... jag ser ett annat samband... 15 minuter... just nu när jag skulle skriva om mitt springeri så slår det mig att jag använt mig av en 15 minuter om dagen filosofi i en helt annan angelägenhet... nämligen...
... min städning... shit... eller tack Gud... jag vet inte än...
... tanke... beslut... handling.
Okej... jag har tänkt tanken att denna dagen städa i 15 minuter... så jag tar ett beslut om att göra det (oavsett vad som händer)... och idag så ska jag gå till handling på det beslutet... woow... jag har en plan *L*.
Men det var ju inte det som jag tänkte på när jag började skriva här... nä jag har varit ute på min springrunda och tänkte berätta om ett litet hinder som jag stötte på... så här ligger det till... idag så fanns det ett litet motstånd i mig... kanske kunde jag lurat mig själv i någon dag till... men som jag tidigare har berättat så har jag en sjukdom som verkar i alla område av mitt liv... och min sjukdom är... listig... stark... och falsk... och den vill få mig att må dåligt... gillar helt enkelt inte prylar som jag gör för att må bra... som mitt springeri.
Idag så sa rösten i mitt huvud (det är ju där min sjukdom bor) åt mig att springa fort... att slå nya rekord... att jag kan springa fortare än igår... och ni ska veta att jag sprang fortare än någonsin igår... ja vi pratar givetvis om ett...
... nytt världsrekord...
... igen *L*... och jag blev lite förvånad över att jag kunde springa sååååå fort... och så blev jag ju naturligtvis glad över att ha slagit mitt världsrekord såklart... jag är ju trots allt en kille som gillar tävlingar... eller rättare sagt... jag är ju trots allt en kille som gillar att vinna tävlingar...
... så mitt problem i morse var ju att ta ett kliv tillbaka och sakta ner för att återgå till den tid som jag har satt upp som en idealtid... ja ni vet tiden... 15 minuter... och det innebär att jag springer på ett annat sätt rent mentalt... tävlingen med mig själv blir då att hålla mig till ett uppgjort tempo... vilket innebär att jag har två ställen på min runda där jag går i några hundra meter och hämtar andan (ett tips som min personliga springtränare har gett mig)... och jag lyckades stå emot min inre röst som ville att ha mig till att göra ett världrekordförsök... och lyckades även hålla mig till min uppgjorda plan... som faktiskt ger mig en chans på mitt eget världsrekord... på lördag... det har jag bestämt... lördagar ska jag springa så fort jag kan... det är min plan.
När jag lägger upp mina planer så är det väldigt viktigt för mig att stanna upp... tänka efter... och oftast sänka ribban några hack... för jag har nämligen kommit på att det är när jag sänker kraven på mig själv som jag gör det jag vill ha gjort... för jag funkar på det sättet... har jag 10 grejer som jag måste göra på en dag och bara gör 7 av dem så mår jag skitdåligt och tappar all lust... sätter jag mig däremot ner och prioriterar bort 7 saker som jag borde göra denna dagen... så har jag sänkt min ribba... och det slutar oftast med att jag ganska snabbt gör de 3 sakerna som jag bestämt mig för att göra... och då mår jag så bra att jag oftast får gjort några till av bara farten... och på kvällen mår jag skitbra och är väldigt nöjd med att vara peter...
... det är verkligen inte alla som vill förstå mig när jag påstår att...
...ju mindre jag gör dessto mer får jag gjort...
... men så funkar jag... skulle jag springa iväg och slå världsrekord varje dag så skulle jag ganska snart tröttna och sluta springa helt och hållet... att hålla på att höja min ribba får mig bara att tappa lusten... börja slå på mig själv och tycka att jag inte duger som den jag är... och att känna mig misslyckad har jag fan gjort så det räcker redan... som någon sa...
... hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete...
Jag förstår nog rätt bra! Hahahaa.....jag har också fått rådet av min "tränare" att gå sista biten istället för att spränga lungorna och att hela tiden jämföra mig med världseliten (typ dig! hehe) om tider osv.
skrivenJag får också gjort mer om jag tar det lugnare än om jag ska göra allt det som jag planerar i skallen....då skiter sig allt istället. Men å andra sidan har jag fastnat i en slags handlingsförlamning sedan jag kraschade för flera år sedan så att ta mig ut att springa bara är ett mirakel nu för tiden för mig. Och att tvinga mig att ta det lugnt är svårt men ett måste.
Nyfiken bara....hur långt springer du? Du springer säkert nästan lika långt som jag fast på halva tiden! :-) Så var nöjd!!!