... är livsfarliga för mig.
Vi brukar i vår gemenskap säga att "jag är inte sjukare än mina hemligheter"... och det ligger väldigt mycket i det påståendet... jag kan känna när jag bär på några hemligheter... för det händer ibland... och det kan gå snabbt för mig att skapa dem också... en liten hemlighet (oftast bara en banal bagatell) växer snabbt inne i mig... och kombinerat med en tid i mitt eget sällskap så växer den snabbt till en lite större hemlighet... och aktar jag mig då inte utan börjar aggera ut för att slippa vara i kontakt med den känslan som min hemlighet skapar... ja då börjar det bli farligt för hela mitt mående... och den enda som inte märker någonting är ju som vanligt... 
... jag själv.
Nu har den lilla hemligheten vuxit så mycket att jag har svårt för att se den... det känns ju sååååå mycket mer... och nu jag har ju också oftast gjort så jävla många dumheter för att lägga locket på att jag har en hel hög med hemligheter som pockar på min uppmärksamhet... ett destruktivt beteende i någon form är ju faktiskt ett rätt effektivt sätt att lägga locket på mina känslor, slippa ta ansvar och göra någonting åt mina hemligheter... som jag ju naturligtvis förnekar... blir väl snarare förbannad om någon har mage att påstå att jag skulle dölja någonting...
... och det är ungefär här som jag blir ganska bra på att hitta fel hos min omgivning... tycka att jag är omgiven av idioter och störa mig kraftigt på alla pucko... inte sällan har jag väldigt bestämda åsikter om diverse olika saker också... det mesta känns faktiskt ganska viktigt att ha åsikter om... och med det mesta så menar jag... det mesta... *suck*... ja allt är skitviktigt... precis allt utom... min lilla hemlighet... men det har jag ingen aning om... för min sjukdom är listig, stark och falsk...