Jo det är faktiskt sant... jag gjorde idag en blixtvisit i Indien... på vår lugna sandstrand på Agunda beach... alldeles ensam låg jag på sanden och hörde vågornas brus... det var morgon och jag grät... det kom faktiskt några tårar nu ikväll när jag gjorde min resa liggandes på ett golv nere på mitt gym...
... jo för så var det... mina yogapass avslutas alltid med lite avslappning där vi ligger ner och gör... absolut inget mer än slappnar av i mörker (instruktören släcker ner lokalen när vi ska ligga på golvet och slappna av)... och det händer att hon snackar lite och ger oss tips om hur vi ska bära oss åt... idag så hörde jag hennes röst ganska långt borta när den sa...
-"dröm er bort till ett varmt och skönt ställe"...
... sagt och gjort... jag drog till Indien i mina tankar... swisch... så var jag där... jag kände doften och levde mig in i min fantasi... hur jag hade vaknat jättetidigt och i den tidiga morgonen...
... promenerat genom byn...
... till min morgon-yoga... efter yogan satt jag i nån timme och lyssnade på Gurun som höll till i denna by... jag kunde känna hur lycklig jag var när jag gick tillbaka på den rödfärgade hårda lervägen och mötte leende, kärleksfulla indier som strålade ikapp med mig... lyckan var så påtaglig att jag kunde ta på den...
... och jag gick ner till stranden...
... la mig på den varma morgonsanden och grät... ett av mina starkaste lyckominnen jag har... jag grät inte för att jag hade separerat tre veckor tidigare... jag grät inte för att jag var ledsen... jag grät för att jag kunde gråta just då... och jag tror faktiskt att jag grät av lycka...
... och det hände mig idag igen... på ett golv i Halmstad kunde jag gråta av lycka... igen... fan vi snackar andliga prylar här... vi pratar GUD som jag uppfattar GUD... haja... han tog mig till Indien när jag låg på ett golv i Halmstad... hur i helvete kan jag någonsin ha tvivlat på min tro?