Efter ett telefonsamtal igår så blev det aktuellt för mig att tänka över hur mitt liv ser ut... jag tillbringar en hel del timmar ensam hemma här ute i skogen... och jag älskar det.
Det är sååååå jävla skönt att ha denna oas där jag kan umgås med... mig själv.
Jag gillar mitt eget sällskap... ibland nästan lite väl mycket och det finns en viss risk för att jag skulle kunna isolera mig här ute i skogen... jag tror att jag lätt... mycket lätt... skulle kunna stanna här ute i flera månader utan att träffa en enda människa... och trivas med det.
Naturligtvis så hade det varit förödande för mig... jag är ju en beroende och en ensam beroende är i dåligt sällskap... jag kan känna det när jag varit hemma i några dagar... hur jag ibland kan tycka att det är lite jobbigt att träffa människor... och då förstår jag hur viktigt det är för mig med balans i tillvaron... tid med mina vänner och tid med mig själv... båda delarna.
Jag fick en förfrågan som innebär att jag inte längre skulle bo ensam i mitt hus (nu pratar vi inte om att bilda familj eller något sådant... nä jag är fortfarande självbo *L*)... tanken på att inte kunna ligga och pilla mig i naveln (eller var jag nu kan tänkas pilla någonstans *L*)... och att inte kunna göra precis som jag vill när jag vill och hur jag vill i mitt eget hus... fick mig att förstå att det är ett högt pris som jag får betala för sällskapet... nu finns det naturligtvis faktorer som ligger i den andra vågskålen och som gör att jag lovade att tänka i några dagar... snacka med min sponsor och få lite distans till mig själv innan jag fattar ett slutgiltigt beslut...
... men jag kan redan nu säga att min ensamtid här ute i skogen väger tungt... mycket tungt... jag är en oerhört priviligerad kille som har möjligheten att kunna välja mellan att vara bland vänner eller ensam i mitt eget sällskap... kanske är det därför som jag aldrig känner mig ensam... eller är det som jag hört talas om???... sant...
... att Gud (som jag nu valt att uppfatta en kraft starkare än mig själv) alltid är med mig?
Då är jag ju aldrig ensam... aldrig mer... och det får mig att minnas... jag hade varit drogfri i över 2 år... tyckte inte att det gav mig riktigt det jag ville... kände mig annorlunda... utanför... på ett NA-konvent i Göteborg... hade planer på att skita i hela grejen... dra ut på stan supa mig full och fixa droger... men innan jag hann göra det så fann jag mig själv stående på en scen där jag berättade att jag kände mig som den mest ensamma människa i universum... efter jag sagt det så kom det fram en kille till mig... han gav mig en nyckelring som har kommit att betyda väldigt mycket för mig... för det var denna dagen då jag tog ett av mina bästa steg... någonsin... steget in i NA... fullt ut... jag fixade en sponsor... började jobba i stegen... ja allt "det där" som vi NA-nördar tjatar så jävla mycket om... "det där" som fått mig att trivas i mitt eget sällskap och tycka att livet är värt att leva... ja "det där" ni vet...
... vad det stod på nyckelringen?
Never alone,
never again.
Underbart att höra Peter, ger mig hopp! kraaam
skriven