Vill inte...

... men gör det ändå.

Jag "känner" inte för att springa men gör det ändå... och det är befriande att det inte är mina känslor som bestämmer hur mitt liv ska se ut längre... för så var det ju i missbruket... och om jag ska vara ärlig en bra bit in i mitt drogfria liv också... det har tagit ett bra tag att komma dit jag är idag... tid tar tid.

Brukar säga att jag har gått ifrån att vara rädd... till att vara rädd... känslomässigt har det inte hänt någonting... nada... skillnaden är att jag inte längre är rädd för att vara rädd... jag är inte längre rädd för att känna på mina känslor... och det är en STOR skillnad.

Att inte vara styrd av mina känslor längre betyder inte att jag slutat att känna... nä det är precis tvärtom... jag är betydligt närmare mina känslor än jag någonsin varit... och jag känner mycket mer... och reagerar mycket snabbare med mina känslor... men skillnaden är att jag kan ge mig tid att reagera... och inte behöver aggera direkt på mina känslor... det ger mig massor av valmöjligheter... jag är inte längre fånge i mig själv och mina känslor...


... jag är fri... fri att leva livet på livets villkor...

... att jag inte känner för att dammsuga idag innebär inte längre att jag slipper... men fan... det är smällar jag kan ta... jag behöver inte ens tända en cigg bara för att jag är röksugen... eller ta den där första drogen... det är inte längre känslorna som bestämmer... det är mitt förstånd... och att jag lärt mig att lita på det förståndet... är faktiskt ganska... förståndigt... och ingenting jag hade fixat själv... nä fan... jag är en modig kille och vågar vara sååååå himla förståndig att jag tagit emot hjälp... av mina drogfria vänner... mitt stegarbete... sponsorn...


... och en kraft starkare än mig själv... Gud (som jag har upplevt att uppfatta honom).


Kommentera inlägget här :