.
Det är sista workshopen i vår utbildning till addiktologer... och det är ju samtidigt några dagar av avsked och seperation vilket bara det är en mycket intressant upplevelse tillsammans med vår fina och kärleksfulla grupp... annars så är väl jag inte så bra på det här med avsked och seperationen... även om jag måste få medge att jag blivit betydligt bättre på det under årens lopp... vilket väl kanske inte är så konstigt egentligen eftersom jag har införskaffat mig en hel del erfarenhet på det området.
.
I vilket fall som helst är det himla skönt att vara i denna känslan just nu... lite bitterljuvt och ganska vackert att ta avsked från en process för att gå vidare i livet... och jag kommer säkert att träffa några av mina reskamrater även efter det att vi slutat på FUN (Fria Universitetet i Norden)... för på min resa genom livet verkar det som om jag hela tiden träffar de människor som jag ska träffa i precis rätt tid... även om jag oftast inte förstår det förrän efteråt... det brukat ta en liten stund för mig innan poletterna trillar ner.
.
Jag har lärt mig massor av nytt på de tre åren som jag utbildat mig till addiktolog.
.
Så just nu idag så kan jag reflektera på hur livet har lärt mig att ta avsked... och hur jag tillåtit mig att ta emot den kunskapen... för jag är inte längre killen som springer ut ur rummet slänger igen dörren och ber alla dra åt helvete bara för att jag tycker att det är jobbigt att säga hej då... jag har lärt mig att stanna kvar i mina känslor och känna på dem... ja, jag har t.o.m. lärt mig att det är först när jag accepterar någonting fullt ut som förändringen sker... vilket är en bra kunskap just när det gäller seperationer... innan så satt jag ofta kvar i min obearbetade sorg och ältade hur länge som helst... det har inte jag tid med längre... för det finns ju ett helt liv fyllt med nya äventyr som bara väntar på mig när jag separerat färdigt... men som sagt... det finns ingen genväg för mig... först acceptans... sen...
.
... drar jag till Indien.