.
Det var några år sedan vi hade sponsor-kedje-träff senast... men i går så var det då dax igen... vi samlades ett gäng killar... lagade käk... kollade lite på slalomen... och fick tid över till lite snack om det här med tillfrisknande... och sponsor/sponsi-relationer... och hade ett riktigt fint möte på övervåningen hemma hos mig... vilket naturligtvis stärkte vår känsla av gemenskap... en väldigt skön känsla tycker jag.
.
Det var full på parkeringen i brännebassalt i går... men inga lapplisor.
.
Att ha ett program för tillfrisknande gör det enkelt att bygga relationer eftersom vi är på väg åt samma håll... vi kan ha massor av olikheter men det spelar ingen roll... vi färdas tillsammans på resan mot vårt individuella tillfrisknande... och jag behöver aldrig mer känna mig ensam... aldrig någonsin.
.
Att det finns en sida i mig som inte riktigt gillar allt detta är en helt annan sak... och jag börjar tro att den sidan faktiskt har ett berättigande... men att jag ska akta mig jävligt noga för att låta den sidan växa sig för stark... däremot så fyller den en funktion genom sin blotta existens... för om allt bara skulle vara så jävla bra hela tiden och jag alltid skulle gå omkring och vara lycklig... då hade det ju varit rätt tråkigt... jag behöver utmaningarna som det innebär att kämpa mot min destruktiva kraft... och mitt bästa vapen mot den sidan av mig själv är mina vänner... de sunda relationerna som vill mig väl och som finns där och tar hand om mig när jag är ute på hal is.
.
För min destruktiva sidas bästa vapen är mina skamkänslor... och skam har jag i stort sett bara två sätt att hantera... ett inte alltid så bra sätt är att fly... i vad fan som helst som får mig att slippa känna... omedelbart... helst igår... också det förnuftiga sättet... att dela med mig av min skam till en vän... helt enkelt berätta för någon annan att jag skäms... vad jag skäms över... och hur det känns... och vipps... så känns det snabbt betydligt bättre.
.
För så här är det för mig... om jag göder mina hemligheter och går omkring och bär på en massa skam och skuld växer min destruktiva sida... och till slut så kommer jag att bli både full och påtänd... jag är nämligen lika sjuk som mina hemligheter... och hemligheter försvinner när jag öppet erkänner dem... och det är då som jag är tacksam för att ha tillgång till en kraft starkare än mig själv (i mitt fall ett mycket enkelt program) som förstår att det är min destruktiva sida som håller på att ta över... och att min tro på det programmet berättar för mig att det är hög tid för ett snack med min sponsor.