PETERS BLOGG

.

Är väl kanske inte samma sak som i New York... men det hindrade inte mig från att leta upp en biograf med det i mina öron fantastiska namnet... Svea... och idag så gavs det den svenska filmen... Svinalängorna... en rätt passande film för ett vuxet barn som mig... och jag är glad över att jag gick och såg den... ensam.

.

I morgon så ska jag föreläsa här i Mora... och bättre uppladdning än att gå och se på denna film är svårt att få... för på något sätt så får den mig att förstå att våra liv som vuxna barn är på riktigt... och att mina barn också har fått växa upp som "vuxna barn"... någonting som jag naturligtvis helst vill förtränga... låtsas som om det aldrig har hänt.

.

Så nattlivet i Mora är för mig en tid till eftertanke... en inte alltid så angenäm upplevelse... men jag är fan både glad och tacksam över de känslor som jag får känna på... visst de är inte angenäma... men de får mig att förstå att jag har ett samvete... och att jag kan skämmas ser jag som oerhört positivt... för det hade ju varit riktigt hemskt om jag inte känt någonting... ja... det hade verkligen varit riktigt jävla hemskt.

.

På vägen upp till Mora fick jag uppleva en helt underbart fantastisk solnedgång utanför mitt bilfönster... och kanske är det så Gud (så som jag nu väljer att uppfattar en kraft starkare än mig själv enligt min väldigt egna uppfattning) väljer att låta mig ta del av och kunna känna mångfalden jag kunde se med dimman över fältet och den sagolikt vackra färgskiftningen på himlen... och kanske förstå varför jag tycker så himla mycket om oss "vuxna barn"... för även om det kan göra så himla ont att acceptera sin barndom så finns det någonting alldeles speciellt... skört och väldigt vackert... i oss... maskrosbarn... lite som en solnedgång i Dalarna... om ni förstår mig rätt.