.
Det var med spänning som jag tittade på när doktorn lindade upp mitt bandage... visserligen så hade jag en aning förvånat lagt märke till att mitt knä inte protesterade lika högt som det gjort i några dagar längre... konstigt nog eftersom jag senast vid klockan 3 i natt vaknade och hade hur ont som helst... och när jag skulle gå ut i köket för att peta i mig en Ipren så var det med nöd och näppe jag lyckades ta mig fram... och även om jag inte skuttade upp ur min säng som en gasell i morse så var jag överraskad över hur bra det kändes i mitt knä.
.
Det var väldigt spännande att ta bort mitt bandage idag.
.
Så när jag väl låg där hos doktorn och äntligen skulle få ta av bandaget var jag hyfsat positiv... vilket jag väl för övrigt är för det mesta eftersom det har visat sig funka betydligt bättre än att vara negativ... jag tror INTE att det lönar sig att utgå från att allt kommer att gå åt helvete och sedan bli glad om det inte gör det... tvärtom så är jag mycket hellre glad två gånger åt samma sak än att uppleva en katastrof fler gånger än en.
.
Doktorn vecklade sakta upp bandaget... spänningen ökade... och vipps så vart det borta... blottlagt låg då ett knä som hade läkt bättre än vad någon vågat drömma om... helt fantastiskt... och jag kommer visserligen att ta det lugnt resten av veckan... men jag skulle bli väldigt förvånad om jag inte redan nästa vecka kan bada igen... och vem vet... ett yogapass verkar inte helt hopplöst heller för jag har tydligen en riktig mirakelkropp... eller så är det bara som jag trott hela tiden...
.
... att ett positivt tänkande och några skratt är den bästa medicinen som finns när det gäller att läka både fysiska och psykiska sår