PETERS BLOGG

.

När jag kommer till jobbet i Ljungby så snackas det om inbrottsvågen i Lidhult... alla vet naturligtvis vem som är det skyldige och snacket på VågaVa handlar mest om att det finns en risk för att några bybor snart tar lagen i sina egna händer... och kanske gör sig själva olyckliga på kuppen.

.

Det är nästan med en känsla av skam som jag tänker tillbaka på den tiden då jag själv var en aktiv narkoman... och på blickarna som följde mig i affären i den lilla byn... vi var ett gäng som härjade runt i bygden och det kan inte varit för jävla skoj att ha oss i närheten... att ingen tog saken i sina egna händer den gången ska jag och mina vänner nog vara väldigt tacksamma över... idag så kan jag förstå hur jobbigt det måste varit att ha oss i närheten.

.

Jag skulle inte vilja vara i den här människans kläder idag... men om jag fick en chans så skulle jag inte tveka en enda sekund... då hade jag omedelbart gett honom allt som jag har fått... för det enda sättet jag kan behålla det som så frikostigt har givits till mig är genom att ge bort det... och då kanske han också fått uppleva det fantastiska som det är att få en chans till av en hel by... idag så tittar inte människorna bort när jag kommer in i affären... jag är och känner mig välkommen... det är stort.