... känsla.
.
Satt i min bil igår och lyssnade på programmet sommar på SR-play... jag bara älskar min IPhone som ger mig denna möjlighet... och för andra gången i rad så spelades det massor av låtar från tiden då jag själv var en aningslös ung kille med massor av spring i mina ben... och en känsla av djup sorg kom över mig... jag brukar förvisso alltid bli en liten smula mellankonisk den här tiden på året så jag blev väl inte så förvånad... det är någonting med att sommaren går mot sitt slut... jag blir liksom ledsen varje år som det sker.
.
Men sorgen jag kände var djupare... det var inte bara det där "vanliga" att sommaren närmar sig sitt slut... nej... det var mer en känsla av att det gått en himla massa år sedan jag var ung... en sorts insikt om att även jag (hur konstigt det ni än kan låta) börjar bli äldre... och då inte bara lite äldre utan ta mig fan snart riktigt gammal... det börjar närma sig slutet på sommaren i mitt liv... jag är på väg mot ålders höst... hua hua.
.
Flyga drake är inget som bara små barn sysslar med... gamlingar som jag själv älskar att bejaka barnet i oss.
.
Visst kan jag sakna tider som gått... och när jag lyssnar på låtar från den tiden då livet var gränslöst och inte hade något slut så blir det så uppenbart... jag har blivit klokare på både gott och ont... det finns begränsningar och många erfarenheter hade jag kanske velat vara utan... bara för att få lov att göra samma misstag en gång till... för även om jag kan ångra mycket som jag ställt till med under mitt liv så ångrar jag inte mitt liv... jag är i grunden ingen elak människa och paradoxalt nog så kanske det är först nu när jag närmar mig ålders höst som jag äntligen börjar förstå i mitt hjärta att jag duger precis som den jag är... att jag faktiskt är en shysst kille... med massor av tillgångar och en hel hög med defekter som gör att jag inte alltid uppträder som jag kanske borde gjort... och att det är helt okej... jag är bara mänsklig.
.
Men visst vill jag vara en liten smula aningslös och våga drömma mina drömmar fortfarande... för jag har ju fortfarande drömmar... en av dem är att någon gång träffa en livskamrat... ja jävlar... så är det... det kändes konstigt att skriva det för oftast så förnekar jag att så skulle vara fallet... kanske för att jag trivs lite för bra i mitt eget sällskap... kanske kunde jag i går känna hur drömmen om tvåsamhet börjar blekna bort lite grann... och det är ju faktiskt ganska sorgligt.