Modig...

... nog att vara rädd.
.
Och precis som vanligt så blev jag rikligt belönad av att gå emot min egen rädsla... första föreläsningen efter min semester... och även om jag hade lite kort om tid och kanske pratade lite för fort så tycker jag nog ändå att det gick ganska bra... och det är verkligen en gåva att ha en publik som den jag hade idag... då känns det verkligen meningsfyllt att jag trots allt är såpass modig som jag ju faktiskt är... för visst är det modigt att våga vara rädd.
.
Jag kanske borde varit rädd när en kille rakar mig med en ruskigt vass rakkniv... men nej... här var jag helt trygg.
.
Egentligen så är det kanske lite konstigt att vara rädd för prylar som inte är ett endaste dugg farliga... för det är verkligen inte farligt att föreläsa inför en publik... inte på något sätt... däremot kände jag ingen rädsla alls när jag gick till barberaren i Indien och lät honom raka bort hårstrå på min blottade strupe... vilket väl i så fall vore något där det var mer befogat att känna åtminstone något liten rädsla att han skulle slinta eller nåt... men nä... att känna rädsla för grejer som är farligt på riktigt är ganska ovanligt för mig... det är mycket vanligare att jag är rädd för helt ofarliga saker... som att få nobben av en tjej... fisa på en buss... svara fel på en fråga... eller något liknande.
.
Det verkar faktiskt vara jobbigare att göra bort sig än att... typ... dö.

Kommentarer :

#1: Lakritsdraken

*skrattar* Ja men visst är det så!! Vi är mycket oroligare för att vara oss själva än att kanske inte leva i morgon. Helknasigt! :)

Svar: Helknasigt och väldigt, väldigt mänskligt ;-).
kram
peter
peter

skriven
#2: Pian

Ja men det är väl självklart. Dör jag så behöver jag inte lida av genansen av att ha gjort bort mig. Man säger inte elaka saker om en död, så även om jag har fjärtat, fått nobben och sagt fel så snackar man inte om det när jag är borta. För det gör ju alla hela tiden annars... Mvh frk Självcentrering. ;)

Svar: men visst är det väl ändå lite konstigt att rädslan för att bli generad är värre än rädslan för att dö... men jag förstår dig... tyvärr allt för väl ;-).
kram
peter
peter

skriven

Kommentera inlägget här :