... sitter jag här hemma igen.
.
Jag fick en remiss av min doktor som jag kan använda om jag blir sämre... en remiss på en sjukhussäng i Växjö och efter moget övervägande så beslutade jag mig för att jag inte är tillräckligt dålig... än... och att jag kan vänta tills i morgon att besluta mig eftersom jag då ändå passerar Växjö eftersom jag ska föreläsa i Väckelsång i morgon... fast det ska rätt mycket till för att jag ska lägga in mig där i morgon också... jag har ett otroligt viktigt möte i Ljungby att passa... då ska jag nämligen övertyga socialnämnden om att VågaBo är en rackarn bra idé... och inte bara det... jag ska även förklara hur vi har tänkt oss att det ska fungera innan de tar beslut... och inte nog med det... tänk om de inte har Viasat HD på sjukhuset på onsdag... det är ju för fan Zlatan - Arsenal på TV:n... vi snackar viktiga grejer.
.
Ibland är det som om tiden inte riktigt räcker till för mig.
.
Jag förstår mycket väl att det låter helt sinnessjukt att inte lägga in mig på sjukhuset direkt... allra helst eftersom jag ju varit sjuk så himla länge nu... men jag snackade faktiskt med en sjuksyrra på vårdcentralen när jag tog en herrans massa prover idag... och hon menade på att så länge jag inte är svimfärdig och helt "nere i stövlarna" som hon så fyndigt uttryckte sig är det ingen fara... och jag litar på henne... jag är inte helt slut eller jättesjuk... bara helt sjukt sjuk i min mage... i morgon (eller allra senast i övermorgon) så kommer svaren på mina nya prover som jag lämnade idag... och de var många ska ni veta... och då hoppas jag att de ska ha fått reda på vad det egentligen är för fel på mig... tills dess så har jag laddat upp med några tuber vätskeersättning...ett helt gäng pro-vita... pro-aktiv... och alla andra pro som fanns... yogurt och Christins köttsoppa... och naturligtvis mängder av dasspapper... jag är med andra ord laddad.
.
Visst jag kan väl noja mig en liten smula på vad det är som fattas mig... men än så länge har jag gott mod om att det kommer att lösa sig till slut... för så är det ju... till slut så löser det sig alltid.
Du ska nog lyssna på kroppens signaler, den säger till när den har fått nog och din verkar ropa för döva öron. Du har viktiga möten, men ingen är oumbärlig, du har väl en kompanjon som kan träda i ditt ställe. Glöm aldrig att alla kyrkogårdar är fulla av männiksor som alla trodde de var oumbärliga. Var rädd om dig.
skriven