... måste.
.
Ja så kändes det i morse... jag hade ingen större lust att åka till stranden när jag tittade ut genom mitt fönster... kallt, blåsigt och regnigt gjorde inte att det kändes lättare... men jag vet med bestämdhet att kommer jag bara ut till Tylösand så vänder det... då kommer lusten att vara en strandkille i alla väder tillbaka... och jag kan känna att jag fortfarande har världens bästa jobb... visserligen så sitter jag just nu nere i vår lokal och skriver dessa rader så det är av ren erfarenhet jag talar nu... jag VET helt enkelt att en dag på stranden ALLTID är en bra dag... ingen är den andra lik och kanske är det just därför som jag känner mig så levande och närvarande i mitt eget liv när jag befinner mig där.
.
Vid havet så hittar jag mig själv och ger mig själv den tiden jag behöver för att kunna känna sinnesro.
.
Visst är det väl ändå konstigt att jag har ett inbyggt motständ till allt som är bra för mig... inte fan vill jag åka ner till Tylösand fast jag vet att jag kommer att må som en prins vid dagens slut... och inte fan vill jag praktisera yoga vid havet om 2 timmar... trots att jag VARJE gång känner av en härlig sinnesro efter ett pass på stranden (med yogan är det ju faktiskt så att jag mår skitbra även när jag praktiserar det i grupp på gymmet)... ändå finns det en kraft i mig som vill få mig att börja dagen med att dra täcket över huvudet och skita i allting.
.
Då är det skönt att börja dagen med att på ren trots studsa upp ur sängen när klockan ringer... att åka till stranden fast det blåser lite... köra mitt yoga-pass... bara för att jag kan... och sedan njuta av segerns sötma när jag inser att jag ännu en gång har besegrat min värsta fiende... nämligen mig själv.