.
När jag tittar i backspegeln och ransakar mitt eget liv så upptäcker jag till min förvåning att jag gått igenom en och annan livskris... livskriser är väldigt individuella och jag tror att vi har många olika sätt att ta oss igenom dem... men en sak verkar de flesta livskriser ha gemensamt... och det är att de går över... att vi tar oss igenom dem... och att det t.o.m. kanske är i våra livskriser som många av oss växer som människor... även om det naturligtvis är väldigt svårt att känna när man är mitt inne i en kris.
.
Någonstans så kan jag känna tacksamhet över att livet gett mig möjlighet att växa.
.
Visst skulle väl jag helst må kanonbra hela tiden (vilket jag i.o.f.s. faktiskt gör för det mesta) och slippa trilla ner i några svarta hål på min vandring genom livet... men helt ärligt så tror jag mig ha haft lite svårare att uppskatta mitt liv som det ser ut idag då... de svarta hålen har ju gett mig insikten om att jag faktiskt överlever sånt som känns himla jobbigt... fakta är att jag klarar av skilsmässor... dödsfall... olyckor... och diverse olika katastofer av skiftande karraktär... och att jag (peppar, peppar) ofta växer lite grann som människa varje gång... det är inte hela världen att misslyckas längre... jag vågar ta lite risker trots att livet har rummlat runt lite med mig genom åren.
.
Jag är väl inte alltid så himla stolt över hur jag burit mig åt mot min nära och kära på min resa genom livet... att ha levt som missbrukare är ingen merit som jag kan rekomendera... men idag så har jag ett val... visserligen så blir det fortfarande fel ibland men då kan jag ju alltid välja att göra om och göra rätt... en livskris är inte slutet på allt utan väldigt ofta början på något nytt.
Dina ord stärker mig! Tack!
skriven