.
Det är lätt att ta sitt eget boende för givet... själv har jag bott här ute i skogen i mitt egna hus i snart 30 år och det känns ju nästan som typ... alltid... har nästan helt glömt bort alla de åren då jag flyttade hit och dit och fram och tillbaks mest hela tiden... när jag var liten flyttades det också en hel del... och då tänkte jag kanske inte så mycket på det eftersom det ju var det mest normala för mig... idag så kan jag tydligt se att det inte är så tryggt för ett barn at behöva flytta ofta... nya vänner... skolor... nytt, nytt... och ganska otryggt... och jag kan se hur det har format mig... jag har i mitt liv haft himla lätt för "ytliga" kontakter men betydligt svårare för "nära" relationer... och jag tror och misstänker att det finns ett samband här... ni vet... jag släpper liksom inte in någon riktigt, riktigt nära eftersom jag ganska tidigt lärde mig att de som kom mig nära försvann när jag flyttade.
.
Jag har ingen emot att befinna mig på resande fot... men det är skönt att ha ett hem.
.
Den längsta resan som jag gjort i mitt liv är faktiskt den resan som jag fortfarande är ute på hemma i Brännebassalt... här ute i skogen har jag verkligen utvecklats genom åren som gått... det finns inte så stora likheter kvar med den killen som flyttade hit för 30 år sedan... det har hänt grejer med mig på min resa genom livet... och att ha ett "eget" ställe att kunna landa på har varit ovärdeligt för mig... många gånger genom åren har jag undrat över hur i helvete det kom sig att jag som ju var en så inbiten stadsbo hamnade mitt ute i den smålänska skogen... detta trots att jag naturligtvis vet varför... kärleken så klart... först till en kvinna... men under årens gång så har det vuxit fram en stark kärlek till platsen där jag valt att bo... ja jävlar... jag tycker om att bo här ute i skogen... kanske beror det på att jag idag även trivs med att vara peter... att jag har accepterat mig själv som den jag är... på gott och ont.