... till Norge.
.
Nu har jag lämnat Norrköping och knarkmässan... jag var millimetrar ifrån att gå fram till den jättevackra tjejen jag skrev om igår och berätta för henne att jag hade skrivit om henne i min blogg... men jag/hon blev räddade från detta av livet i form av en annan medmänniska som pockade på min uppmärksamhet... jag vill gärna tolka detta som att en kraft starkare än mig själv tyckte att det kanske inte var en så himla bra idé... även om jag tyckte annorlunda... men jag kanske ska fråga mig själv om vilket mitt motiv egentligen var... varför ville jag berätta det för henne... och då inser jag att mina motiv kanske trots allt var en liten smula grumliga om jag ska vara riktigt ärlig.
.
Vid nästa stopp på min roadtripp så får jag klara mig ensam... och det ska bli spännande tycker jag.
.
Om några timmar så sitter jag på flyget och nu reser jag på egen hand... jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska lägga upp min föreläsning och jag är faktiskt lite orolig för hur det ska kännas att vara ensam bland alla dessa människor... jag känner ju ingen av de andra deltagarna... och jag ska tillbringa en hel helg tillsammans med dessa människor... det är onekligen väldigt spännande och jag är glad över att jag har en uppgift som innebär att jag får föreläsa för allihop redan första dagen direkt efter invigningen... det kommer säkert att öppna några dörrar då det gäller det rent sociala... hoppas jag i alla fall.
.
Men det är en bra övning... för jag börjar ju drömma om att åka till Indien ensam om några veckor... för även om det känns lite skrämmande att åka ensam så är det samtidigt väldigt lockande... det blir liksom lite mer äventyr på riktigt... och jag kommer att vara tvungen att ta kontakt med människor jag inte känner... och vem vet... jag kanske träffar vänner för livet... inte bara i Indien utan kanske t.o.m. redan nu i helgen... i Molde... vem vet... och det känns ju spännade... att inte veta vad som händer på resans gång... för som någon sa... det är ju resan som räknas.