... känner jag en inre oro.
.
Kanske har jag svårt att acceptera det... och helst vill jag nog inte skriva om det här heller... men det struntar jag i... så här ligger det till... min inre oro vill inte ge med sig... denna obehagliga känsla vill gärna ha mer uppmärksamhet än det faktum att jag just i skrivande stund är på väg att göra mig klar för att åka på ett distriktsmöte i Helsingborg... och att jag då vet med 100% säkerhet att jag kommer att träffa kärleksfulla människor som bara vill mig väl... och att jag ju egentligen borde ha helt andra känslor i kroppen... typ förväntan och glädje.
.
Det är onekligen intressant när kroppen säger att jag ska vara rädd för allt och förståndet säger något helt annat.
.
I vilket fall som helst så är jag himla tacksam över att jag inte behöver låta denna känsla styra mig... visserligen så jobbar den järnet med att föröka ta över och smitta ner hela mitt väsen med denna ångestliknande känsla... men... jag har finfina vapen att möta den känslan med... jag har lärt mig att prata om mina känslor och på så sätt komma i kontakt med mitt förstånd... det förståndet som säger åt mig att det är helt okej att känna vilka känslor som helst... att jag är en vacker & värdefull människa ändå... duger precis som den jag är... att det är mänskligt att må precis hur som helst... och (det bästa av allt just nu när jag mår så här) att alla mående kommer att gå över... både de sunkiga och de betydligt mindre sunkiga.
.
Så vem vet... om några timmar kanske jag är jättelycklig igen... och det behöver absolut inte betyda att jag har en bipulär sjukdom... nej... inte alls... snarare att jag är en människa med mänskliga känslor... vilket ju som vi alla vet kan vara på både gott och ont... men väldigt mänskligt... och det känns ju faktiskt riktigt bra... att jag är mänsklig alltså.
.
vill bara säga trots att jag aldrig träffat dig att du är en underbart fin människa. Men har ju läst här några år. Och du kommer att fixa detta också. Kan det vara hösten som gör det? Ha en fin söndag och Kram <3