... på riktigt.
.
Tittade på TV igår... en romantisk kärleksfilm... och tårarna rann nerför mina kinder... kanske inte i strida strömmar men en och annan tår trillade ur mina ögon... och den där känslan av att bara kunna andas inåt som jag kan få när gråten trycker på... en rätt behaglig känsla på något underligt sätt... för även om jag fortfarande har skador kvar från min barndom då man blev skammad om man grät och var pojke... det var ju av någon helt oförklarlig anledning inte tillåtet för pojkar att gråta på den tiden... det manliga idealet tillät helt enkelt inte det... tack och lov så är det väl anorlunda nu för tiden... eller?
.
Detta är faktiskt en kille som ingen annan önskar än att få gråta ut riktigt jävla ordentligt.
.
Egentligen så är det ju helt sinnessjukt att uppfostra en hel generation med så vansinniga ideal... att trycka undan känslor vilka det nu än må vara är ju inte bra... behöver jag gråta så behöver jag väl det... och jag vill gråta... jag vill gråta för en himla masssa saker... inte minst en massa "gammal gråt" som jag knappt kommer ihåg varför den bor i mig... men att den finns är helt uppenbart... och jag behöver nog faktiskt anlita proffisionell hjälp för att komma åt den... de som "uppfann" att "män gråter inte" ska bara inte få inte styra mitt liv längre.
.
För jag gillar att gråta...