... kliar.
.
Drog visst på mig offerkoftan igen... och det är väl ändå konstigt hur bekvämt den sitter till en början... innan den börjar klia... massor... och jag blir så himla trött på mig själv... visst gör mitt liv himla ont just nu... men det gör ont när knoppar brister... jag har ingen anledning att tycka synd om mig själv... tvärtom så ska jag känna mig så himla tacksam över allt jag fått uppleva de senaste månaderna... för att inte tala om allt som jag fått mig till skänks... visst gör det ont just nu... men bara det faktum att jag har kunnat gråta flera dagar i rad är inget annat än ett mirakel... så här nära mig själv har jag inte varit... någonsin... i alla fall inte vad jag kan komma ihåg.
.
Tänka sig... det fanns någon som hade nyckeln och kunde släppa ut mig ur mig själv... tack.
.
Jag har blivit sedd som den jag är... och det är en helt underbar känsla att få känna sig förstådd... äntligen har den lilla killen som jag gömt långt inne i mig själv fått ta lite plats... och det är jag så tacksam över att jag börjar gråta när jag skriver det här och nu... jag är så himla tacksam över att jag har fått vara med på en resa som har varit helt fantastisk... på alla sätt... visst gör det ont just nu... och det är inte så mycket jag kan göra åt det... mer än en sak... hänga in min offerkofta och inse att jag egentligen är en väldigt lyckligt lottad kille... och att även om livet på livets villkor känns lite väl mycket mellan varven... så kommer det att gå över... så klart.
.
Jag är väldigt tacksam över att det fanns någon som kunde hjälpa mig när jag inte klarade av det själv... tack.