... fortsätter.
.
Att gå i terapi är sannerligen ett riktigt äventyr om ni frågar mig... och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte finns dagar då jag ifrågasätter mitt beslut att börja besöka en terapeut... även om de är våldigt få... men visst kan det kännas jobbigt att känna på alla de där känslorna som jag lyckats stänga av i så många år... för även om jag fattar att det kan göra ont att tillfriskna så kan jag bli förvånad över kraften i dessa känslor... lika väl som jag kan förundras över min egen förmåga att lägga locket på allt detta i så många år.
.
Jag känner ett stort hopp om att bli fri från mina demoner till slut.
.
Men jag skulle inte tillbringa en enda sekund hos min terapeut om jag inte trodde på att detta är bra för mig... jag känner en stor tillit till att allt kommer att bli bra till slut... att jag kommer att bli kvitt mina gamla demoner och trauma som tyvärr fortfarande kan påverka mig i allt för stor utsträckning... jag kommer aldrig att kunna ta bort vad som har hänt men jag kommer med all säkerhet att kunna bearbeta och släppa taget om det mesta... för det är inte meningen att det förflutnas känslor ska vara med och styra mitt liv idag... och jag är övertygad om att det inte finns några genvägar för att bli kvitt detta ok... jag behöver själv öppna dörrarna till vissa mörka rum i mitt inre och städa ut skiten... se på saker och ting i sitt rätta ljus... och acceptera sanningen om mig själv.