Terapi...

... och jag.
.
För något år sedan så skulle jag nog bara skakat på huvudet åt att gå i terapi... det var minsann inget för mig... att ha ett öppet sinne är inte alltid så självklart som det låter för mig... det är lätt att sitta kvar i gamla mönster och jag levde/lever mycket mer än jag vill erkänna i "kan själv" bubblan... idag när det gäller terapin så kan jag se det ganska klart... att jag behöver hjälp för att bearbeta gamla invanda mönster är ställt utom all tvivel... och även om jag fattade det när det gällde mitt supande och knarkande så kunde jag nog inte riktigt ta in hur djupt vissa saker sitter... idag så vet jag bättre... jag var inte riktigt den personen som jag trodde utan en hel del av min personlighet var helt enkelt ett resultat av hur jag hade levt mitt liv... mobbing var inte som jag trodde någonting som gjort mig starkare... tvärtom så hade den erfarenheten satt djupa spår i mitt inre... och istället resulterat i tillitsbrist och kontrollbehov... egenskaper som jag inte riktigt trivs med... och jag är glad och tacksam över att jag till slut vågade be om proffisionell hjälp... jag blev väldigt förvånad över att jag hade ångest och led av posttraumatisk stress... samtidigt som det kändes befriande att börja förstå varför jag betedde mig som jag gjorde... och när jag nu har gått på terapi i ett och ett halvt år så känner jag mig mer mänsklig och betydligt säkrare i mig själv... att acceptera är ju som de flesta vet en förutsättning för att kunna förändras... och den enda förändringen jag gjort är att jag blivit lite mer av den som jag egentligen varit hela tiden... och vet ni vad... jag gillar den killen.
.
Terapin hjälper mig att leva lite mer avslappnat och idag så känns det för det mesta bra att bara vara jag.
 

Kommentera inlägget här :