.
När jag för en herrans massa år sedan tillbringade en månad på en behandling så fick mina kamrater i uppgift att säga åt mig att gå lite långsammare... Jag var ju ett sådant yrväder och sprang mellan mina olika uppgifter i ett rasande tempo... Mitt inre ska vi inte prata om... Då på den tiden hade jag nog kunnat få hur många diagnoser som helst... Min inre oro var inte direkt osynlig... Jag gjorde nog allt som stod i min makt för att slippa stanna upp och titta på mig själv... Helt omedvetet.
.
.
Idag så ser mitt liv helt annorlunda ut... Jag är inte längre rädd för att stanna upp och möta mig själv... Tvärtom så har jag lärt mig att uppskatta den personen som jag är... Och när jag ser i backspegeln så kan jag inte riktigt förstå hur jag bara orkade springa omkring som jag gjorde... När det kan vara så skönt att bara strosa omkring iett långsamt tempo... Ta dagen som den kommer och bara vara jag... Här på Gili Air tillsammans med kvinnan som jag älskar kan jag riktigt känna att jag har precis allt som jag vill ha... Vara tacksam över det och inte vara på jakt efter någonting annat... Större... Bättre... Ja ni vet... Jakten på det där utanför mig själv för att fylla tomrummet i mig själv som jag tidigare alltid jagade med hela mitt väsen... Idag så fyller jag mitt tomrum med vetskapen om att allt är precis som det ska vara... Skönt.