... kommer krypande.
.
Vissa dagar så kan jag känna av en inre oro som jag inte riktigt tycker om... det är som om jag söker mig till någon slags obehaglig känsla av gammal vana... helt oförklarligt fast ändå inte... med all säkerhet så är jag präglad långt in i mitt cellminne att börja oroa mig... för vad som helst och ingenting... och varför är egentligen helt oväsentligt... jag kan bara konstatera faktum... och nu på senare tid så har jag aggerat på denna känslan genom att... stanna upp... observera... acceptera... och släppa taget... med andra ord genom att göra... absolut... ingenting.
.
Känslor är känslor... och alla känslor är okej... oavsett hur de känns.
.
Att inte omedelbums handla på mina känslor är befriande... för jag är inte längre en helt och hållet känslostyrd människa... vilket inte på något sätt betyder att jag känner mindre eller så... tvärtom så har jag nog aldrig tidigare i mitt liv varit så nära mina känslor som jag är nu... och det mina vänner är en stor gåva ska ni veta... för det mesta innebär det att jag känner mig mer levande... äkta... här och nu och mer ödmjuk inför livet på livets villkor... ett liv som jag för övrigt är väldigt nöjd med... inte ens i mina vildaste drömmar kunde jag tro att jag skulle få ha det så bra som jag har det nu... med eller utan min ständiga följeslagare... den inre oron.