... är viktigt.
.
När jag blir intensiv så "glömmer" jag bort att andas... samma sak när jag blir rädd... inte så att jag håller andan tills jag blir blå i ansiktet utan mer att min andning stannar uppe i bröstet... typ "Ullaredsandning"... intensiva små korta andetag som skapar stress i mig till skillnad från att andas lugna djupa andetag och få ett inre lugn... är jag rädd så kan riktigt känna hur mitt förstånd försvinner... blodet pumpar ut i de stora blodkärlen och hela mitt väsen ställer in sig på flykt eller strid... och ångestkänslan tar över... och även om jag vet att jag då bör göra tvärtom genom att stanna upp och focusera på att andas så är det lätt för mig att bara rusa på... och fly ifrån den jobbiga känslan genom att bli ännu mer intensiv.
.
Jag behöver verkligen stanna upp lite då och då... och "bara" andas.
.
Att fatta hur saker och ting funkar uppe i huvudet hjälper inte alltid mig... min kropp går igång på automotik och stänger av mitt förstånd mellan varven... jag måste lära mig att stanna upp och andas om jag vill att mitt liv ska fungera optimalt... och varje gång jag lyckas med det så blir jag en smula förundrad över att det enkla kan vara så himla svårt... helt klart är att det jag har mellan mina öron inte alltid är vad jag behöver... ibland så behöver jag lyssna på min kropp istället för min knopp... och inte glömma bort att... andas.
Återupplevande av traumat ..
Du är en kämpe <3
Kudos xx :)