... vill jag inte vara.
.
Satt och spelade lite mulle med min älskling igår... den senaste tiden så vet jag inte riktigt vad som hänt men hon vinner nästan jämt... och det smärtar mig när jag är tvungen att erkänna att jag känner av känslan av att vara en dålig förlorare... kort sagt jag blir helt enkelt lite sur... och inte fan vill jag skriva om det här heller... men så stannar jag upp och tänker efter... det här med att vara en dålig förlorare har följt mig genom livet... och om jag ska vara ärlig så är det inte så farligt längre... det var värre när jag var liten och spelade 500 med min pappa... då kunde jag inte hantera en förlust överhuvudtaget... det var inte ovanligt att jag grät efter en förlust... och den känslan har följt med mig genom åren... pingis (som jag för övrigt var helt värdelös på) var en dyr sport för mig eftersom jag kastade racket de flesta gånger jag förlorade (vilket var de flesta matcherna)... tack och lov så är det inte så illa längre... men visst... det är inte skoj att få pisk i mulle... inte ens av den man älskar.
.
I vår relation bråkar vi nästan aldrig... vi spelar mulle istället... det är en bra känsloventil.