... är bra.
.
Vaknade tidigt i morse och mådde riktigt jävla dåligt... liten rädd och skräckslagen... åkte ner med hissen och gick ut och rökte mig en cigg utanför hotellet... det snurrade i huvudet, svartnade framför ögonen och jag trodde att jag skulle svimma... "herregud, vad är det som händer", tänkte jag... och nu någon timme senare sitter jag och käkar frukost och funderar lite över vad fan det är som händer... och jag har en teori... men det spelar inte så stor roll... det som händer med mig händer och någonstans så välkomnar jag det... min kropp verkar ha ett behov att få leva ut alla dessa känslor som jag lagt locket på i hela mitt liv... jag behöver inte vara rädd fast hela kroppen skriker åt mig att vara just det... jag behöver helt enkelt inte vara någon annan än den jag är... och att min kropp reagerar är väl inte så konstigt... denna helgen är jag på konvent... och en sak står helt klart... och det är att jag är inte längre den personen som jag varit tidigare... jag fixar inte längre att ta på mig alla dessa masker som jag tidigare gömde mig bakom... och då är det väl inte så konstigt att jag från och till kan känna mig som en nykomling på konventet... ställa mig lite utanför och känna mig osäker... för en förändring innebär ju samtidigt att jag lämnar någonting där jag kännt mig trygg tidigare... ett steg ut i det okända... och precis som det kan vara skrämmande så är det också väldigt spännande... levande... och om jag vill utvecklas så behöver jag förändras... bli mitt sanna jag... vem det nu är.
.
Livet är en resa och om jag vill utvecklas så måste jag våga ta steget ut i det okända.